38. Väntan

21 september 2011

Vad väntar du på? Döden?

Vi kysstes i entrén, en lång men mjuk och fantastiskt överrumplande kyss som fick mina sinnen att elektrifieras. Jag tittade på henne, hon log tillbaka. Men hennes väninnor drog iväg med henne, ut från festen. Konsthallen var sprängfylld av besökare, musiken pulserade från innandömet av byggnaden, folk flöt fram i tröga vågor av opåverkbara fram- och tillbakarörelser. Jag fördes in i festen och den svettiga kondensen, hon slets ut ur den, ut i den friska nattluften. Men smaken av henne satt kvar i mig, som stark söt sprit på tungan, hon dröjde i mitt huvud, bilden av henne när hon lutade sig fram och la handen om min nacke, lutade på huvudet och tryckte läpparna mot mina. Jag gick som i ett rus, alldeles yr av upphetsning. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag sprang efter henne, vilket jag ville göra, fanns risken att jag framstod som en kåt hund. Det skulle bli pinsamt. Om hon bara retades med mig – vad ville jag med henne då? Men vad för en människa retas på det sättet? Frågan fick mig att likna en gammal tant. Jag kände mig töntig. En kyss, vad är den värd nuförtiden? Egentligen? Kanske var jag gammaldags som hängde upp mig på den. Kvällen var galen av karnevalsstämning, full av folk som släppte på konventionerna, de satte reglerna ur spel, frigjorde sig ur hierarkierna och vardagsansvaret. Kvar stod jag och tänkte på en kyss. Den fick mig att tänka på en berättelse av Alina Reyes. Jag tänkte på den medan jag väntade på hon som kysst mig, medan jag väntade på att förstå vad jag skulle göra, medan festen fortsatte runtomkring mig med öronbedövande övertygelse. Kaoset bleknade och tystnade, sjönk in i bakgrunden när orden målade upp den bitterljuva scen som utspelade sig i berättelsen:

”Det varma vattnet rann över mitt hår och in under klänningen; mättad av ånga skummade luften omkring oss och suddade ut former och ljud.

Han hade varit på höjden av upphetsning och hade ändå inte gjort en rörelse för att påskynda dess fullbordan. Han väntade på mig, han skulle vänta på mig så länge som jag ville att lusten, smärtan skulle råda.

Jag knäböjde igen framför honom. Hans kön som fortfarande var mycket uppsvällt ryckte till.”


37. Jorden, skogen, månen, kärleken

8 juni 2010

Den tänker

Madeleine Bourdouxhes novellsamling ”En spik, en ros” är märkligare och sällsammare än hennes mästerverk ”Gilles kvinna”. Märkligast är kanske Blanche i novellen döpt efter henne. Hon är gift och har barn. Hennes man tycker att hon är snäll, lugn och ganska söt, men hon är dum. Och glömsk. Han förtjänar bättre. Om någon talar till henne svarar hon inte, hon bara ler. Visst, hon är ju vänlig. Men Blanche är en dum kvinna enligt sin man. Han vill bara ha rena skor och en ren skjorta när han går till jobbet. Men hon glömmer. Hon förstör för honom, hon vet det, och hon bannar sig själv.

Hon hinner inte, hon missar tillfällena att ordna allt, sköta sina plikter. Hon måste nämligen hitta frid, lugn, samklang med tingen runtomkring henne. Kastrullen måste vara överens med henne om att hon ska torka den innan hon kan ställa in den i skåpet. Hennes tankar måste vara fria från oro och olyckor när hon torkar kastrullen. Blanche, som aldrig kommer att få veta vem hon är, som aldrig kommer att få veta om hon är galen eller inte. Blanche, vars namn betyder vit, vars tankar ständigt är så upptagna. Hon tänker att hon vill bli befriad. Befriad är ett bedrägligt ord. Vad är det att bli fri? Det kan aldrig vara att bara slippa sitt fängelse, sin gamla värld. För att plötsligt bara befinna sig i tomhet? Det måste till något nytt. Det är detta vi vill befrias in i, befrias till. Detta bättre. Blanche tänker att hon vill bli befriad. Jag tänker att hon vill till ett nytt sammanhang.

”Till exempel, nu, här i skogen skulle en man komma fram till henne. Han skulle vara ung och stark. Klädd i en jacka av sammet eller läder och med byxor som hölls uppe av ett brett tygskärp rullat långt ner på höfterna. Varför skulle han vara klädd så? För att det är jag som ser honom för mig. Och för att det är en vacker dräkt. Han skulle stanna framför mig och vi skulle se allvarligt på varandra. Han skulle säga: - Lägg ifrån dig barnet. Jag skulle lägga barnet på marken. Han skulle lägga sin jacka över barnet. - Kvinnornas barn ska inte frysa, skulle han säga. Han skulle ta mig på löven i skogen, i nattens tystnad. Och tystnad skulle råda mellan honom och mig. Och vårt famntag skulle skänka oss trädets hjärta, och vattnets, och himlens och luftens, och vetets under solen. Som om vi rörde vid själva livets kärna. Som om vi när vi älskade befann oss i universums hjärta. Efteråt skulle han inte säga något, varken att han älskade mig, eller att han tyckte att jag var vacker. Han skulle plocka bort löven som hade fastnat i mitt hår. Han skulle inte berätta om sitt liv, och inte heller jag om mitt.”


36. Vanligt folk, vanlig tonåring

5 februari 2010

Gammal konst

Anna-Leena Härkönen debuterade 18 år gammal med ”Tjurdödarvapnet”. Alpo är huvudperson och en underbar tonåring, tvärsäker och famlande i samma andetag. Han har förstått allt.

”Jag känner några bögar. Jag vill inte snacka om dom. Man ska vara tolerant, ja jag vet, men det är nåt som gör att jag inte riktigt står ut med dom. Lesbiska tjejer är förstås en annan sak. Med dom är det nåt tilldragande. När jag tänker på en kvinna ihop med en annan kvinna blir jag upphetsad. Det är enormt. Det är konst.”

Porrtidningar är inget att ha, enligt Alpo. Men han läser så klart om han kommer över en, för att lära sej alla nya ord om inte annat… Kolla på bilderna går också för sig ”ifall dom är prydliga och bakifrån”. Men egentligen vill han ha lesbiska blondiner vid en sjöstrand, fuktade linnen och nattfåglar som ackompanjerar kvinnornas varsamma älskog. Inte som i tidningarna.

”Det är nåt ruttet med dom. Dessa håriga fläskiga damrövar som skrevar och dessa kalla herrkukar som sprutar som brandkårens lärlingar. Leversjuka krampappor som spänner på sina Lolita-dockor bakifrån och sadisterna som dräglande läxar upp masochister som i sin tur accelererar tre gånger i minuten.”

För att vara femton är han ofta påfallande nostalgisk och konservativ i sin smak.

”Små ting är för mej ofta sexiga. Jag tycker det är sexigt om tjejen är lite blöt i håret. När hon kanske varit ute och gått i regnet och sen kommer in med vattendroppar i håret och på halsen. Det gör att hon ser vild ut.”

Sen funderar han en stund på sin framtida fru som ska vänta på honom hemma när han kommer tillbaka från dagens arbete. Då ska de ha sex utan att ha sagt ett ord till varandra och hon ska ”TA AKTIV DEL I VERKSAMHETEN” betonar Alpo.

Senare vräker han fram ett skarpsynt inlägg i den teologiska debatten där han bekräftar tanken på att Gud skapade himmel och jord eftersom världen är så vanvettig att den knappast kan ha kommit till av misstag eller som ateisterna hävdar av gas, dimma och en jävla smäll. Längre fram i berättelsen får han en anledning att i omtumlande känslor vända sej till sin gud, men det får ni läsa om själva, mina barn!


35. En evig torka

4 december 2009

Ingen sand, bara blöta

Jag har redan en gång citerat ur boken om surrealisternas sexsnack. Så här tänkte författaren Kathy Acker om boken:

"Vi lever i en kultur som förnekar banden mellan det politiska livet, drömmarna och sexualiteten. Det var just dessa relationer som surrealisterna undersökte. Levde surrealisterna ut sina undersökningar och visioner i sina egna vardagsliv? De här samtalen är helt fascinerande."

Surrealisternas sjunde möte ägde rum den 6 maj 1928 och avslutas kring klitoris:

”André Breton: […] Någon dumbom sa för ett tag sedan att man ur sexuell synvinkel kan skilja på tre kategorier kvinnor: klitorala, vaginala och uterala. Låt oss anta att det är så. Hur många kvinnor i procent i vardera kategorin har Duhamel känt?

Marcel Duhamel: Jag har aldrig tänkt på att göra den sortens uppdelning.

André Breton: Klitorala. Det säger sig självt att det finns mycket få (mycket, mycket få) rent klitorala. 5 procent. Vaginala-uterala-klitorala (normala) utgör 60 procent. Vaginala 30 procent, uterala 5 procent.

Jean Caupenne: Jag vägrar göra den uppdelningen. De klitorala är många fler.

Marcel Noll: Ja.

André Breton: Vet du var klitoris sitter?

Jean Caupenne: Att det är så hög procent kvinnor som inte får orgasm måste bero på att de bara har haft traditionella förhållanden där klitoris nonchaleras. Alltså skulle de klitorala vara många fler eftersom många kvinnor bara får orgasm när munnen bara används på klitoris.

André Breton: Jag tror att det är ytterst sällsynt att kvinnor får orgasm av att man använder läppar och tunga på klitoris. Det är ett mycket vanskligt sätt om man inte också använder sig av andra metoder.

Jean Baldensperger: Det här sättet att betrakta klitorisstimulering som ett universalmedel tenderar att göra alla kvinnor lesbiska. Dessutom är alla hjälpmedel för kvinnlig onani gjorda för vaginala och inte för klitorala.”

Jag är rädd för att kvinnors kroppar är minst lika missförstådda idag, åttio år senare.

”Han drog sig ur, vände fingrarna i sanden och öppnade dig igen. Sandade dig hela vägen in. Han fäste ögat mot mynningen och skar upp dig med vass blick, tog spjärn mot innerväggarna vars ytor inte längre var hala, utan sträva. Sandbeströdda. Han skärskådade dig. Du blödde, färgade hans öga rött. Han reste sig omedelbart och flydde ut mot det klara, blå.”

Ur ”Kom” av Mara Lee, från Vertigo förlag, år 2000.

Denna närhet, dessa avstånd... Några centimetrar mellan våra kroppar växer till kilometerbreda avgrunder.


34. Ceci n'est pas un trou

30 augusti 2009

Att kontrollera med

Då och då stöter jag på affischer på gatan i Malmö som propagerar för en svensk lag mot tidelag; sex med djur. En söt hundvalp blickar vädjande på oss. Jag har alltid reagerat med ett överlägset skratt och tänkt: ”Skaffa er en viktigare hjärtefråga! Hur många personer våldtar hundar runt om i landet liksom?”

I den intressanta men väldigt manscentrerade boken ”Surrealister om sex: undersökningar av sexualiteten: samtal mellan surrealister 1928-1932.” talar Jean Baldensperger om när han som pojke onanerade/kopulerade med en liten åsna. Han brukade betsla henne i stallet, leda henne ut i skogen, bortom synhåll. I en dunge tog han försiktigt av henne betslet och framkallade därmed en stark känsla av att klä av någon dess kläder. Åsnan var så liten att han inte behövde stå på en sten eller en stubbe för att komma in i henne. Han använde en skjorta som ett slags knullduk. Senare upptäckte han att han utan åsnan helt på egen hand kunde framkalla orgasm. Han berättar att han efteråt kände skuld och rädsla för att bli påkommen av de där hemma. Baldensperger menar att åsnan i början var fullkomligt medgörlig under övergreppet (sexakten enligt honom) men att hon senare oftast vägrade att låta honom närma sig henne utom när hon var brunstig. Hon var två år gammal och han var fjorton.

Lisa Gålmark talar i en artikel (12/8 2009 Aftonbladet) om djursex som ”Ett subjektets ogiltigförklarande av den andra som subjekt, vad filosofen Jacques Derrida har kallat carno-phallogocentrism. Maskulinitet som äter djur och för sin egen talan men exkluderar andras.” Hon sätter in djursex i ett ännu större sammanhang; människans industrialisering av djurens liv och död; hur vi föder upp, plågar, slaktar och äter dem utan att erkänna deras eget värde. Det blir en symbol för hur vi dagligen förvandlar andra liv till föremål. En höna ska bara värpa, en gris ska bara växa, en mink ska bara flås, en ko är bara en inplastad köttbit. Jean Baldensperger ignorerade också åsnans egna värde och vilja. Han förvandlade åsnan till ett hål. Nästa gång ska jag inte fnysa åt hundvalpens vädjande om att inte knulla den.


33. Lån

21 juni 2009

Den här var bekant...

I mina egna texter har jag plockat formuleringar, symboler eller situationer, ibland hela stycken ur andras böcker. Jag skriver, funderar, bygger vidare, stryker och gör om – gör stöldgodset till mitt eget. Jag är långsam och ofokuserad, det kan ta år innan jag är färdig med en liten karaktär i bakgrunden av en berättelse. Sedan händer det att jag återvänder till originalet, läser om en bok och tänker: ”Men vafan, precis så där har ju jag skrivit!”

Häromveckan lånade jag hem Monique Wittigs ”Opoponax” från 1964, läste bokens första stycke och kände igen varenda millimeter och hundradels sekund av scenen som spelas upp:

”Den lille gossen som heter Robert Payen kommer in i klassen sist av alla och ropar vem vill se min pippenutt, vem vill se min pippenutt. Han håller redan på att knäppa upp byxorna. Han har beigefärgade yllehalvstrumpor.”

Jag tycker att scenen är hämtad ur min berättelse ”XXX” som publicerades i ”Könskrig” för två år sen. Min huvudperson är en flicka besatt av penisar. Det är hon som ber pojkarna att visa pippenutten, innan de hinner erbjuda henne tjänsten. Novellen skrev jag 2004, fyrtio år efter Wittig, ändå upplever jag det så starkt: ”Det där är ett av mina motiv!” Till saken hör att jag inte ens minns när jag läst ”Opoponax”. Uppenbarligen är det jag som har lånat av Wittig men jag kommer inte ihåg hur. Det är en bra bok. Den fortsätter några sidor senare:

”Catherine Legrand har byxor som smiter åt om benen när det är kallt. Det är otrevligt när hon går hon känner dem överallt och mellan benen sitter en söm som skaver. Man har inte byxor när man är flicka. Catherine Legrand tycker inte om dem för det känns som om hon var en annan också, inte bara Catherine Legrand. Kanske är Catherine Legrand den enda flicka som har byxor och inte är flicka på riktigt. På skolgården sitter man på huk och kissar. Den lille pojken som heter Robert Payen säger, titta på min pippenutt. Varför har du en sån där? För att jag är stor. Får jag en också? Ja då du blir stor som jag. Men när? Jag säger ju när du blir stor som jag.”

Män som slänger med sina penisar och menar att de på något outtalat och mystiskt vis är bättre än kvinnornas fittor. Varifrån känner jag igen det?


32. En sjöman, en fri själ

29 mars 2009

På en katamaran utanför Salomon-öarna är Pandora Groovesnore tillfångatagen. Hon spanar ut ur en glugg i kabyssen. Båtens kapten Rasputin smyger sig på henne. Hans hand närmar sig hennes stjärt. En sjöman blir så lätt ensam. Men barnet slår tillbaka.

En fri själ tar vad han vill ha

Hugo Pratts seriebok "Corto Maltese i Balladen om det svarta havet" uppehåller sig bara i förbifarten vid män som tafsar på barn. Och Rasputin, den skoningslösa sjörövaren, räddas av den tvetydiga hjälten Corto i slutet av romanen. Pratt skriver istället om moral och identiteter i första världskrigets härjningar. På andra sidan Stilla havet, i San Francisco, många decennier senare utspelar sig "En tonårsflickas dagbok":

”Vi körde över bron och bort till Stinson Beach och drack öl och åt smörgåsar och tittade på två blöta svarta hundar som sprang omkring i sanden och bråkade om en pinne. Monroe älskar vattnet. Sen åkte vi tillbaka till San Francisco, hem till honom i Russian Hill.”

Här skulle författaren och serietecknaren Phoebe Gloeckners alter ego Minnie Goetze ha beskrivit sexakten (eller övergreppet), men det gör hon inte. Hennes mammas pojkvän Monroe knullar henne i sin lägenhet, något som hon har tänkt på länge. Hon nämner bara att det gjorde ont, och berättar istället om stunden efteråt när hon blöder. För femtonåriga Minnie är inte sensationerna eller själva händelseförloppet det viktiga – det är handlingen, akten, i sig. Debuten (eller förbrytelsen) är det absolut avgörande och just därför behöver den inte beskrivas.

”Det gjorde ont och det gör fortfarande ont och jag är säker på att det var det rödaste blod som någonsin kommer att komma ut ur mig. Efteråt låg vi tysta bredvid varandra på sängen. Vi hade fortfarande jackorna på oss, annars var vi nakna från midjan och neråt. Jag gjorde ett 'X' på hans lår med mitt blod. Han sa att han inte kunde fatta att jag var oskuld. Han släppte av mig några kvarter hemifrån så att ingen skulle se oss. Så fort jag kom innanför dörren sa mamma: 'värm på dom frysta ärtorna – det är snart middagsdags! Var har du varit?' Jag stod vid spisen och stirrade på ärtorna men jag kände hur blodet började rinna så jag sprang in på toaletten och blodet var överallt, det droppade ner i toaletten. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara satt där och efter en stund skrek mamma, 'men herregud, ärtorna! Minnie, var är du?!' Jag skrek, 'jag är på toaletten och jag kan inte komma ut för jag känner mig jättesjuk, jag har diarré.' Då lämnade hon mig ifred.

Det här hände för ett par veckor sedan, den andra mars för att vara exakt. Jag tror att jag har förklarat tillräckligt. Jag kommer att fortsätta att skriva i den här dagboken med intentionen att skriva varje dag, så ärligt och uppriktigt det bara är möjligt. Monroe Rutherford är världens vackraste man. Han är blond och har blå ögon. Han är lång och stark och har stora starka muskulösa lår och en bred hårig överkropp. Han är alltid här, för att äta middag eller bara för att vara med oss. Han säger att vi känns som en riktig familj. När han skämtar kallar han sig själv för en riktig karlakarl, en affärsman, men i hjärtat en sjöman, en fri själ. När det kommer till mig själv, nja, jag är inte särskilt attraktiv överhuvudtaget. Jag antar att det var min ungdom, eller kanske har det något att göra med min mamma. Han har knullat mig tre gånger nu och det känns som att jag blir utnyttjad för jag vet att han bara älskar henne… Men varför han än attraheras av mig, så vet jag att det inte har något att göra med vem jag verkligen är. Jag klagar inte över det. Jag är inte direkt kär i honom heller. Men jag önskar bara att han inte helt plötsligt börjat känna sig så skyldig över vad vi gör utan att tänka på hur icke-skyldig jag känner mig över det hela. Jag hade ju just börjat gilla det och nu känner jag mig så jävla kåt hela tiden… jag vet inte hur jag ska få utlopp för mina sexuella energier.”

I serieromanen ”En tonårsflickas dagbok” är det Minnie som är huvudperson. Men i övergreppet som vi nyss läst om är det svårare att tala om henne som huvudperson. Ja, vem är huvudpersonen – förövaren eller offret? Och kan dessa två positioner någonsin närma sig varandra? Minnie är pådrivande och målmedveten men frågan är om hon klarar att betrakta förhållandet i ett större perspektiv. Det är Monroe som tar initiativet, fullt medveten om att hon är femton och hans flickväns dotter. Det är han som tvingar på henne sin sexualitet. Sedan låter han henne ensam tackla detta intrång i hennes liv. Vill hon ha sex? Vill hon ha det med honom? De är frågor, javisst, inte påbud men frågor blir i sig själv tvingande eftersom de kräver svar. Och frågorna hade inte ställts om han inte hade kört kuken i hennes ansikte, om han inte hade smekt hennes bröst när hennes mamma sov. Så vem har makten av de två? Trots att Minnie talar som om hon har grepp om hela saken så förstår vi efter hand att hon inte är mogen sina handlingar. Hon är bara ett barn, full av ömhetsbehov, och samtidigt en vuxen som resonerar, konspirerar och handlar, oftast utan en sekunds tvekan. Phoebe Gloeckner låter bli att basunera ut det, men bevisen sipprar genom Minnies redogörelser, och ingen kan låta bli att tänka: ”Hon längar efter en pappa” - inte en sjöman, en fri själ.


31. Blondinens efterträdare

11 mars 2009

Underbara Pompeji

Kanske ett år senare var blondinen försvunnen och Heidi ryktades vara singel. Men jag minns aldrig att vi använde det uttrycket. För en högstadieunge behövdes inget begrepp för ens naturliga stadium; ensam, vilsen och kåt. Det kallades ingenting, vi bara var det. Hur som helst hade jag hört ett halvt rykte om att vår tränare skulle skiljas från sin fru. Jag funderade inte så mycket på det. Tills att jag hittade honom och Heidi i omklädningsrummet. (Ja, jag var ofta där för att dricka och vila från helvetestempot på träningarna.) Hon halvlåg på bänken som stod fastskruvad mitt på golvet, han knäböjde över och körde huvudet ner mellan hennes ben. Medan hon gnydde ynkligt grävde hon med fingrarna i hans svarta lockar och tryckte hans ansikte djupare och djupare in i henne. Han hade också örnnäsa, som Heidis gamla blondin.


30. Blondinen

10 mars 2009

Rovfågelsögon

Ur samlingen Erotikon läser jag doktor Florence Viléns tolkning av Stratons epigram:

Ser jag en vithyllt pojke, förgås jag; en honungshyllt bränner.

Men om pojken är blond, löses jag alldeles upp.

(Anthologia Palatina XII)

När jag började spela basket i högstadiet satt en snygg blond kille alltid uppflugen på en plint i gymnastiksalen och bevakade vår träning. Han hade osannolikt lockigt hår, stor kantig näsa och rovfågelslika ögon. En människa med ett slags antikt utseende som nästan alla blir betagna av. I vårt lag var vi kanske femton killar och alla pratade om honom. En tjej som hette Heidi spelade också med oss, bara på träningarna, och det var henne han väntade på. Svartsjukan kokade bland oss killar och ibland var det svårt att veta vem av dem vi egentligen var svartsjuka på. En kväll när jag sprungit ner i omklädningsrummet för att dricka överrumplade jag dem på en av bänkarna. Hon satt på knä framför honom, med fingrarna spända kring hans brandgula lår och sitt långa mörka hårsvall doppat ner över hans höfter. Han satt med benen brett särade och blicken på hennes hjässa. Hon svalde honom och lät läpparna smeka den spända, nästan vibrerande huden som ledde upp till det självlysande ollonets lila kött. Hon avbröt sig inte när jag kom studsande nerför stentrappan i mina Air Force. Tvärtom verkade hon sikta på att kunna avsluta innan jag störde för mycket. Hennes huvud studsade fram och tillbaka mot hans skrev och jag bara glodde. Hon strök bak sitt hår med vänsterhanden och satte fast det bakom örat, en gest som jag alltid har funnit oemotståndlig. Men det gjorde också att jag såg ännu bättre hur avsugningen fortsatte. Jag sa inget, gjorde inget, rörde mig inte, slickade mig bara sakta om läpparna, rent intuitivt. ”Du får gå upp igen! Kom tillbaka sen!” Hans ton var så auktoritär att jag vände på direkten och struttade upp till de andra. Där stannade jag i ett hörn. Träningen var i full gång, dribblingsövningar. Jag slogs av att han låtit så jävla vuxen, den där blondinen. Det kändes som om det var tusentals mil och evigheter till att min målbrottsröst skulle låta så... utvecklad.


29. Partisanromantik

9 februari 2009

Pia Forsbergs pussmun

I Julia Voznesenskajas klassiska ”Kvinnornas Decamerone” från 1985 berättar tio sovjetiska donnor berättelser för varandra medan de ligger i infektionskarantän på BB i Leningrad. Med Boccaccio som modell ägnar de tio dagar åt varsin historia på olika tema. Det är hundra finurliga, träffsäkra och underhållande berättelser om sovjetisk vardag. Tredje dagen ägnas åt ämnet kärlek i löjliga situationer. Den första historien är skön:

”Provianten hade tagit slut för ett förband partisaner. Så en av karlarna erbjöd sig att gå hem till sin by och skaffa lite mat hos frun. Det här hände på vintern. Han satte på sig skidorna och gav sig iväg. Nästa dag kom han tillbaka med en påse mat. Han satte sig vid elden och tog fram en bit fläsk.

Ja, killar, där kom jag fram till min egen stuga på natten och knackade på fönstret. Frugan kom ut på trappan. Den som gissar vad jag gjorde först av allt, han får en bit fläsk.

Partisanerna satte igång att gissa.

Du tog om henne och kysste henne?

Nej.

Du frågade hur det var med barnen?

Nej.

Du bad att få nåt att äta på stubinen?

Nej.

Då var det en som sa:

Du drog över henne direkt på trappan!

Rätt gissat. Här får du en bit fläsk. Och den som gissar vad jag gjorde sen, han får ett par saltgurkor.

Dom satte igång att gissa igen:

Nu frågade du väl efter barnen?

Nej.

Du gick in i stugan?

Nej.

Du såg dig omkring, om det var nåt farligt i närheten?

Nej.

Då brummade samma gubbe som förra gången:

Du spände på henne en gång till.

Rätt gissat. Här får du ett par gurkor. Den som gissar vad jag gjorde sen, han får en flaska hemkört.

Nu hojtade dom i kör allihop:

Du drog över henne igen.

Fel. Jag tog av mig skidorna.


28. Hjärtebarn

29 januari 2009

Orientaliskt sidentäcke

I novellen ”Nån minut över tolv” berättar jag om flickan som ser mamma rida pappa i sovrummet. Spöktimmen kan plåga oss med andar, gengångare och varulvar men frågan är om något skrämmer vettet ur oss på samma sätt som synen av knullande föräldrar. Varför är blotta tanken på pappa inuti mamma så motbjudande? Vad är det vi känner inför denna naturliga ömhet? Är det svartsjuka? Äckel? Eftersom vi själva är resultatet av ett samlag kanske vi långt ner i våra gener inser att konkurrensen bland familjemedlemmarna kan komma att hårdna, nu när mamma och pappa knullar fram nya barn. Samtidigt gillar de flesta av oss tanken på småsyskon. I dessa fall borde vi uppmuntra föräldrarna till könsumgänge.

Kanske är sex skrämmande för barn? Kanske förstår vi inte fördelarna förrän vi blir äldre? Men rent biologiskt, jag vet att det är ett slarvigt begrepp, har forskarna kunnat visa att redan på fosterstadiet aktiveras vi sexuellt. Vi föds med en förmåga att känna sexuell lust! Kanske ligger det snarare i vår uppfostran. Nakenhet blir rätt tidigt ett slags tabu. Mamma och pappa förbjuder dig redan som tvååring att gå runt utan kläder bland andra, kroppslig närhet mellan dig och dina kompisar kompliceras av de vuxna i din omgivning. Unga tonåringar som är nyfikna på sex uppmuntras och hetsas i ena hörnet av samhället. I andra hörnet tystas det ner, förbjuds, förnekas.

Jag tror att vi blandar ihop olika behov, begrepp och rädslor när det gäller nakenhet, barn, vuxna och sexualitet. Det viktigaste är nog att våga prata med barn om sex när de vill, när de behöver det. Att inte tränga sig på med sin egen sexualitet och ens egna problem.

Hur känner de två små slavflickorna i Sjeherazades berättelse om snyggingarna Hjärtebarn och Ali-Nur ur ”Tusen och en natt”? De har fått i uppdrag av Ali-Nurs mor att vakta den nya unga slavinnan Hjärtebarn när hon sover nybadad och naken i sitt rum. Plötsligt dyker Ali-Nur upp, flickorna ler blygt eftersom de är kära i honom precis som alla andra kvinnor i staden är. Vad kan de säga eller göra när han vill se den beryktade Hjärtebarn? De protesterar vekt, han är van att få sin vilja fram hos alla kvinnor.

”Hjärtebarn hörde inne i sitt rum vad de sade. Hon tänkte: Vid Allah, jag undrar hur han ser ut, denne unge Ali-Nur vars mandomsprov hans far vesiren räknade upp för mig. Hurdan kan han vara, denna vackra gosse, som tar alla oskulderna i kvarteret och samtidigt uppvaktar de unga fruarna? O, vad jag gärna skulle vilja se honom! Till slut kunde hon inte bärga sig längre. Med kroppen doftande av parfym och med varenda por öppen mot livet reste hon sig, gläntade på dörren och tittade ut. Och då fick hon se honom. Han var som fullmånen, denne Ali-Nur, och flickan greps av en sådan sinnesrörelse att hela hennes kropp skälvde. Och även Ali-Nur hade tillfälle att genom den halvöppna dörren kasta en hastig blick på flickan i all hennes nakna skönhet.

Gripen av en häftig åtrå slet sig Ali-Nur lös och knuffade undan de små slavflickorna så häftigt att de började gråta. Men de stannade en bit därifrån och stirrade in i Hjärtebarns rum, vars dörr Ali-Nur inte brydde sig om att stänga då han gick in. Och de såg allt som hände där.

Ali-Nur gick raskt fram till Hjärtebarn som nu hade blivit alldeles till sig. Hon hade kastat sig på rygg på divanen och låg där spritt naken och skälvande och såg på honom med uppspärrade ögon. Ali-Nur förde handen till hjärtat, bugade sig djupt och sade med len röst: 'Det är alltså dig som min far har köpt för tiotusen dinarer. Har de lagt dig i den andra vågskålen för att få reda på ditt värde? O flicka, du är skönare än smält guld, ditt hår är tätare än ökenlejoninnans man, dina blottade bröst mer vederkvickande än skogsbäcken.' Hon svarade: 'Ali-Nur, för mina rädda blickar är du fruktansvärdare än öknens lejon, för min smäktande kropp är du starkare än leoparden, för mina darrande läppar är du mer mördande än det skarpa svärdet. Ali-Nur, du är min herre och sultan, det är du som ska äga mig. Kom och tag mig! Kom!'

Berusad av lidelse steg Ali-Nur fram och kastade sig på divanen bredvid Hjärtebarn. De båda unga sjönk i varandras famn. Och de två små slavflickorna tittade stort på dem genom dörren. De tyckte att alltsammans var mycket konstigt. De förstod det inte alls. Sedan Ali-Nur och Hjärtebarn hade kysst varandra länge och högljutt gled Ali-Nur ner till divanens fotända, grep flickan i knävecken och drog henne på detta sätt till sig. Han böjde upp hennes lår omkring sina och trängde in mellan flickans ben.”

Är detta vågad sexualundervisning? Porrig liveshow? Tanklös egoistisk passion? Slavflickorna som nyfiket och förskräckt bevittnat hur sexbomben Ali-Nur knullar med den kåta oskulden Hjärtebarn är efteråt mest rädda, ledsna och framförallt förvirrade. De berättar gråtande för sin härskarinna att ”han sög hennes tunga och hon sög hans. Vad han sen gjorde med henne vet vi inte men hon suckade och stönade och han också.”

Småflickorna har inte förstått om det där var vacker kärlek eller inte, de har inte blivit klokare och mognare. Tvärtom kanske de kommer att känna skam, avsmak, svartsjuka inför Ali-Nur och Hjärtebarns gemensamma känslor.

För mig handlar texten om tonåringars klingande dårskap. De är inte vuxna, de är inte kloka, de går inte att lita på. Bäst är att låsa in dem!


27. Geografi

12 januari 2009

Magisk karta över Polen

På en strand vid den polska kusten sitter eftersovjetiska fjollor och diskuterar aids. Inget ska göras längre; slicka, suga, svälja, slemhinnor får inte vidröras, kroppsvätskor kan inte beblandas:

”För övrigt står det här att om man smetar in hela kroppen med sperma så kallas det för rysk massage, visste ni det?” ”Och att knulla mellan pattarna kallas för spansk sex…” Vi skrattar. Ja, se spanjorer! Då reser sig en av tanterna och säger: ”Men att gnugga kukarna mot varandra kan väl ändå ingen tycka är fel?” ”Bara de inte snuddar vid varandras urinrörsmynningar för där finns det blottade slemhinnor.” ”Jag brukar vara blottad, hela jag.” ”Men om han är liten i byxan kanske det inte är nån fara…” ”Din toka, det gör väl ingen skillnad om han är liten?” ”Jo, det gör stor skillnad…” ”Men jag begriper inte, om grabben är hel och ren och sexig har han ju ingen aids.” Tanterna är svårövertygade fundamentalister i den frågan. Jag har hört det så många gånger: ”Killen var ju hel och ren…” ”Kan ni inte begripa att det inte syns?” Det blir tyst. De läser broschyren och skrattar åt bilderna. ”Jag skulle bara vilja få äta mig mätt på män en gång för alla.” ”Man blir aldrig mätt på dem”, svarar Apotekerskan filosofiskt. ”De försvinner ju inte. Man äter ju inte upp dem.” (”Sånt händer”, inflikar vi.) ”Man sträcker ut tungan och rör vid en yta. Man glider på den, men tränger inte igenom. Det är som att slicka på en bildskärm.” Nu är vi alla överens. Kroppens hermeneutik. Diskussionen är livad. Att det är som ett landskap som aldrig tar slut, som man aldrig blir mätt på. Att allt är en illusion.

Stranden kallas ”Lubiewo” och så även romanen av Michal Witkowski. Jag gissar att namnet härrör från luby som betyder älskling på polska, lubieznik betyder sensuell eller vällustig. Boken har inte en handling och en huvudperson. Massor av berättelser och anekdoter om det polska böglivet från sextiotalet och framåt samsas ängsligt om läsarens uppmärksamhet. Nästan allt handlar om sex. Samtidigt handlar det om livet, människan, kärleken. Nästan allt är vackert, desperat njutningsfullt, tragiskt. Samtidigt är det roligt när puggorna förtrollade raljerar om toalettavsugningar.

Passagen om rysk massage och spanskt sex mellan pattarna får mig att tänka på det svenska seriemästerverket ”Socker-Conny” av Joakim Pirinen från 1985. Under en veckas tid gör den självklara Socker-Conny en resa av homeriska mått, genom Stockholms cirklar, genom samhällets skikt, genom samtiden. Efter att ha snott en synthesizer av kvinnan som alltid spelade religiösa sånger på Sergels torg hamnar Socker-Conny på horstråket Malmskillnadsgatan. Han behöver pengar, synthesizern tog han för att bli rockstjärna, och när han hör hur en prostituerad kvinna erbjuder en bilburen torsk ”Franskt 50 :-, svenskt 200 :-, tyskt 2000:-” får Socker-Conny ett tvärsäkert infall. ”Jag kör hela Europa för tietusen! Du kan inte stå på två år!” Torsken som lovat det pälsklädda ludret att hon ska få så att hon inte kan sitta på två veckor fetbangar Socker-Connys erbjudande och rivstartar därifrån. Horan kallar muttrande Socker-Conny för ”jävla feminist” och själv konstaterar han uppgivet att ”Han stack, geografen…”

Jag kommer inte ihåg hur jag tillskansat mig denna kunskap, men jag minns följande av samlagsställningarnas geografi: Kinesiskt mellan fotvalven, spanskt mellan brösten, franskt i munnen, ryskt i armhålan, grönländskt bakifrån och finskt i bastun.


26. Förbränna liv

17 november 2008

Stranden i Trouville

Jag har fortfarande inte kunnat läsa ut ”Mina nätter är vackrare än era dagar” av fransyskan Raphaële Billetdoux. Jag kastar den ifrån mig efter bara några sidor, jag mår fysiskt illa av den vackra texten. Trots att orden gör ont i mig – efter bara några meningar gråter jag hopplöst – kan jag inte låta boken ligga på skrivbordet. Men jag har efter ett helt år fortfarande inte läst mer än några sidor här och där. Jag kan inte värja mig. Jag undrar vad det är i förhållandet mellan Blanche och Lucas som krossar just mina motstånd så lätt. Att hon, så självständig, frivilligt underkastar sig hans våldsamma och opålitliga temperament? Att han verkar vara en energiskt förtryckande sociopat och ett litet sårbart barn på samma gång? Långt nere i mitt medvetande misstänker jag att de båda liknar mig. Trots att de är nyckfulla och rastlösa, något jag inte alls är. Blanche är sångerska, Lucas är språkvetare och arbetar på en essä om att språket är en bedragare. De befinner sig i ett hemlöst tillstånd, på ett hotell i en kuststad, och lär känna varandra i en gemensam brinnande kärlek. En kärlek som bara kan lämna askhögar efter sig.

”Han såg hur hennes läppar töjdes ut i ett leende, hur tårar steg upp i hennes ögon, hur hennes vita strupe rundade sig, och den förödelse han hade framkallat fyllde honom med en lycka bortom alla förhoppningar. Han tog hennes läppar, täppte till hennes mun med sin egen och kvävde hennes tunga bland tårarna och krossade henne under sin kropp, och de kände att de gav sig iväg i full fart, lättare och lättare, mer och mer intoleranta och med sinnena skärpta av tvånget från öronen som lyssnade bakom väggarna, av deras blandade dofter, av luften och ljuset, av havets löften och deras vanvetts stund, fyllde de rummet med en sorts oavbrutet prat… Och då han kände igen det omärkliga stampandet han hade upptäckt i hennes ben, när hon visade sig på scenen, och kände det förmedlas till bägge sina axlar, då han såg och hörde att han för varje stöt i det oändliga förvandlade innehållet i hennes grimaser, klangen i hennes röst, greps han av en sådan brådska att motstå den allmänna omstörtningen, att han nästan blev kastad ur sadeln då hon plötsligt ropade ”å, du kan allt! du kan allt!” och sparkade bakut åt alla håll i hans armar, skyndsamt protesterade tusen otydliga saker och bryskt utbrast i flera skratt.

Och hon förlorade medvetandet. Han var ensam, med sin lem innesluten i denna kraftlösa kropp och vågade inte längre röra sig. Han såg bländad ut över rummet uppfyllt av sol, han övervakade hennes torra läppar, hennes bleka kinder, hennes oändligt svaga andhämtning […]”


25. Snabbisen

3 oktober 2008

Rödljus

”Jag gick ur bilen, tog ett djupt andetag. Det kändes som om jag hade massor med andetag att ta igen. Det var en fridfull plats med överflöd av frisk luft och när jag stod och kissade i mossan kände jag plötsligt för att tälta. Det var verkligen det jag ville: slå upp ett litet tält mitt i naturen och sova där. Sedan, mycket hårt och oväntat, slog Katarina armarna om mig. ”Jag har en idé”, sa hon med upphetsning i rösten. Hon släppte mig och rörde sig baklänges samtidigt som hon knäppte upp jackan och gylfen. Hon ställde sig mot ett träd, bredbent. Jag gick fram till henne och strök med handen över hennes hår och kinder. Hennes hud var kall. ”Snabbt, snabbt!”, sa hon och drog ner min hand mot magen. ”Snabbt, innan jag ångrar mig!” Jag öppnade gylfen och försökte komma in i henne, utan att ta hänsyn till något annat, men hennes byxor var i vägen. Hon fräste när jag försökte få ner henne på marken – det var väl inte riktigt det hon hade tänkt sig – men till slut låg hon där, med byxorna runt ena vaden, öppen och tillgänglig. Och när jag kom in i henne tänkte jag: nu knullar jag. Nu knullar jag verkligen! Sedan gick det, så där grymt att jag måste skratta efteråt. Katarina fnittrade lite också. Hon hade redan rest på sig och dragit upp byxorna. Jag förmådde inte stiga upp, inte än, jag ville ligga som ett slaget djur i naturen och hade inte Katarina börjat ropa hade jag säkert somnat.”

Cecilia Davidsson skriver överfeta noveller i den tio år gamla boken ”Utan pengar, utan bikini”. Om jag minns rätt är det bara den här berättelsen, ”Hennes hus”, som innehåller snusk. Men texten är som en bal på slottet; alldeles underbar! Jag älskar hur berättaren mitt i skotlossningen måste definiera sig själv: ”Nu knullar jag verkligen!” Hon är vardagsrealist men med stor dramatik i varje berättelse. En slags tyst, obegriplig dramatik som några sekunder för sent blir greppbar – när ögonblicket redan är över. När tillfället har slunkit mig ur händerna.

Som den där gången på simhallen, uppe i kön till vattenrutschkanan, när jag stod bakom en svarthårig tjej i lila baddräkt och höll på att dö för att hon var så snygg och sexig. Jag var en valp, med tjock mage och ful färg på håret, en hund som slagits över ryggen med käppar hela livet. Klasskamraterna höll i vapnet: ”Fan vad ful du är, gräddbolle!” Gympaläraren rappade mig med käppen: ”Upp med dig du också, alla ska hoppa plint idag!” Tjejerna på hemvisten: ”Vi vill inte dansa med honom, han är äcklig och svettig!” Jag lät dem puckla på mig, trots att jag visste att de hade fel. Men deras övertygelse räckte för att jag skulle ge upp. De var så många, så osynligt sammansvetsade, så överens i sin avsky. Så det var en pojke med breda axlar, krampiga ben men lite för mycket hull runt midjan – en tjockis helt utan chanser som stod där och tittade på ljuset som slog om från rött till grönt, tillbaka till rött. Nu var det två åk innan hon skulle åka. Det var konstigt. Fast jag visste att det var lönlöst kände jag alltid en lust, eller kanske mer ett tvång, att säga något till en tjej som hon, lite som att jag bara måste försöka. Inte borde försöka, nä, jag var verkligen tvungen att testa. Men det var krampaktigt, aldrig lustfyllt. Andra killar flörtade och snackade som om de hade kul, som om de var intresserade på riktigt. För mig blev det sjukt. Som att stå vid ett stup och plötsligt stappla bort från det för att lusten att hoppa tog tag i dig. ”Hur ska du åka? På mage eller?” Hon svarade inte, bara tittade på mig, med den välbekanta minen av förakt. Nu blev det rött igen, efter att snubben framför henne kastat sig ner i vattnet på mage, huvudet och de utsträckta armarna först. Hans ben sprattlade iväg och försvann i den första kröken som om han spolats ner i en jättelik toalett. Nu var det bara några sekunder tills att det var hennes tur. Skulle jag säga något mer till henne? Det hann jag inte. ”Om du hinner ikapp mig så hånglar vi där nere!” skrattade hon finurligt. Sedan försvann hon. Svingade sig framåt och sköt jämfota ner i tunneln, utan att titta bakåt efter mig. Mitt hjärta klappade hårt. Hon kunde inte ha menat allvar. Jag försökte titta ner för att se om jag kunde upptäcka henne i banan. Jag väntade, tvekade, tittade på ljussignalen. När jag väl åkte ner och landade i den lilla bassängen var den tom. Så klart. Varför hoppade jag inte i direkt? Trotsade rödljuset och hann ikapp henne mitt i banan? Då hade jag i alla fall fått reda på om hon ljög eller om hon menade allvar.


24. Latinamerikansk rumba

16 september 2008

Nytvättade lakan

Jag tycker att Kerstin Thorvall skrivit så fint om att släppa skamkänslorna, i ”Det mest förbjudna” från 1976. Jag har läst många av hennes böcker, jag tycker hon skriver påfrestande och bra. En återkommande bild är alla dessa dyblöta lakan hon lämnar efter sig – blöta av hennes upphetsning så att de går att vrida ur. Hon uttrycker en besegrad skam, en euforisk stolthet över sina floder. Varje bok är en kamp för att få vara glad. Det här är lycka på dansgolvet:

”De kubanska männen ropar högt av glädje och uppmuntran, när de förstår att det är min man, det är den jag hör ihop med, och den stora uniformsklädda, han som upptäckt mig, slår ut sina väldiga armar och ropar på bruten engelska: ”Oh, it's your wife, it's your wife…? She is beautiful, she is beautiful.” Det är avundsjuka, svartsjuka och beundran i hans röst. Men framförallt generositet. Lyckönskningar. Lyckliga man att ha en så underbar kvinna. I denna väldiga våg av känslor, kysser han mig, kysser han ”min man”, föser han ihop våra ansikten för att vi ska kyssa varandra. ”Kiss her”, ropar han. ”Kiss her.” Det gör han. Han kysser mig. Jag kysser honom. Och det exploderar, det brinner i mig, jag äger livet, jag har just fått det, jag är oemotståndlig, jag är den enda kvinnan i världen. ”Jag har rum 103” säger jag mot hans öra ”Kommer du ikväll? Klockan halv elva?” Han nickar, kysser mig igen, längre och hårdare, och jag struntar i att alla kan se att jag håller på att svimma av kåthet, att det klibbar mellan mina lår, att jag är fullkomligt utan skam.”


23. Okyska bröst och kyssta munkar

3 juni 2008

Labyrint

När jag var yngre älskade jag att läsa böckerna om Sherlock Holmes skrivna av Arthur Conan Doyle. Jag har alltid tänt på intelligens och londondetektiven med opiumpipan var ju smartast av alla. Smått upphetsad blev jag alltså när Umberto Ecos klosterdeckare ”Rosens namn” visade sig handla om franciskanermunken William från Baskerville. Det var en tydlig blinkning åt Sherlocks håll och jag slukade den mörka historien om mord, vitterhet och ordets makt i ett italienskt 1300-talskloster.

Den söta lärjungen Adson från Merk som är berättaren i boken får dessutom smaka kärlekens sötmogna frukter. Jag vill kalla honom en dubbel oskuld eftersom han med kristendomens moral på axlarna verkar stå så oerhört långt från att prova de kroppsliga njutningarna. Han är dock en klok ung man som vågar ifrågasätta sina egna åsikter och menar att så underbara känslor kan omöjligt hans gud ha menat att hålla honom ifrån.

Adson har träffat på en fattig flicka från byn nedanför klostret som smugit sig innanför murarna för att sälja sin kropp för mat. Munken som stämt träff för att köpa hennes tjänster flyr för att inte bli avslöjad och flickan kan istället hänge sig åt vår sköna berättare. Slampig är hon alltså! Och lika slampig är han, oerfaren, otålig, oskuld. Här är hans orgasm:

”Och plötsligt såg jag intet annat än ett skimrande ljus och i ljuset en glänsande, safirblå gestalt, som i det ljuvliga skenet från en högrött gnistrande låga blev till flamma, och den gnistrande lågan genomträngde den glänsande blåa gestalten, och det skimrande ljuset och den gnistrande lågan flödade helt igenom gestalten.”

Det tycker jag är en hänryckning värdig självaste påven! Redan tidigare i deras förförelselek är det religiösa närvarande:

”Och under det att jag icke visste om jag skulle undfly henne eller gå ännu närmare intill henne, medan det dånade i huvudet på mig som om Josuas basuner vore i färd med att få Jerikos murar att rasa samman, och medan jag på en gång åtrådde henne och fruktade att röra vid henne, log hon ett glädjefullt leende, lät höra ett halvkvävt stönande som en undergiven killing, knöt upp banden som höll klädnaden samman över bröstet och slank ur klädnaden och stod där framför mig som Eva måste ha stått för Adam i Edens lustgård. 'Pulchra sunt ubera quae paululum supereminent et tument modice', mumlade jag, upprepande de ord jag hört från Ubertino, ty hennes bröst tycktes mig likna två hjortkid, som gick i bet ibland liljor, hennes navel var en rundad skål, måtte det kryddade vinet aldrig fattas däri, hennes mage var en vetehög omhägnad av dalens blommor.”

De avslutande metaforerna tillägnade hennes kropp ekar av Höga visan. De förtjusar mig så. Jag ser den brådmogna klosterbrodern framför mig, mumlandes bibelcitat, plågad av motsägelsefulla känslor. Jo, jag ser honom framför mig och jag fylls av begäret att… bryta in honom, hehe. Så jag visar mina uppåtstående och måttligt svällande bröst, låter honom ta på dem, klär av honom kåpan och drar hans oanvända munkpitt till mig! Prisa Gud så gott det gör!


22. Snopp och snippa bland stockar och stenar

13 maj 2008

Obelisk

”Han betraktade hennes vackra svällande höfter. De fascinerade honom i dag. Så vackert kurvorna sluttade och övergick i sätets fylliga tyngd! Och därinnanför, gömda i värme, de hemliga öppningarna.

Han strök hennes stjärt med handen, långsamt strök han de runda yppiga linjerna.

Du har så vacker stjärt, sade han på den grötigt smeksamma dialekten. Du har den vackraste stjärten i världen! Och varje liten bit av dig är kvinna, äkta kvinna. Du är minsann inte en sån där smalstjärtad tös, som borde vara pojke. Du har en sån där riktigt stor mjuk stjärt som en karl älskar. En stjärt som hela världen kunde vara stolt över.

Medan han talade smekte han mjukt den runda stjärten, till dess den kändes som eld mot hans händer. Och hans fingertoppar rörde vid de hemliga öppningarna, gång på gång, i små heta smekningar.

Du är riktig, det är vad du är! Du har till och med lite slyna i dig. Och jag lägger min hand över båda dina öppningar och tycker om dig. Du har en äkta kvinnas stjärt, en stjärt som är stolt över sig själv. Inte en som skäms för sig, det är då säkert.

Han lade sin hand över hennes hemliga ställen, en sorts intim hyllning.”

DH Lawrence ville verkligen lyfta alla tabun kring våra sexuella drifter. Flera av hans böcker handlar om hur det borgerliga intellektet kan förråda och förlama vårt känsloliv. ”Lady Chatterleys älskare” är mest känd. Godsfrun Connie har ihop det med den romantiske och virile skogvaktaren Mellors och skiljs sakta från sin invalidiserade make godsherren Clifford. Långt från herrgårdens civiliserade uppenbarelse – full av tråkiga böcker – djupt inne i den regnblöta skogen älskar de varandra. Det är natur mot kultur och det är drifternas seger över sociala konstruktioner.

Skriven 1928 är den befriande direkt och och oblyg i sexskildringarna. Men det finns en pretentiös och förnumstig ton i boken, vilket kanske inte är konstigt. 80 år har gått sedan Lawrence skrev boken som var förbjuden fram till 1960 i England. Men när vi läser ”Lady Chatterleys älskare” inser vi att åtminstone ett tabu, ett förbjudet mysterium, låter författaren bli att avslöja.

Kvinnor har ”hemliga öppningar” och ”hemliga ställen” och inte ens när Connie blir smekt där låter författaren henne visa njutning. Det talas inte mer om fittan än så. Kvinnan som väsen är underbar och åtråvärd men mystisk och oförklarlig. Lawrence ägnar sig åt blind avgudadyrkan. Kuken däremot syns ju, den är lätt att prata om. Den har till och med en egen personlighet, den har ett namn och samtalas med som om den var likvärdig med Connie och Mellors själv.

”Genom det låga fönstret sköt ett solstråk in och föll över hans höfter och mage och hans uppåtriktade phallos, som mörk och het reste sig ur ett burr av lysande guldrött hår. Hon häpnade, smått skrämd.

Så underligt! sade hon långsamt. Så underligt han står där! Så stor, och så mörk och tvärsäker. Är han det!

Han såg ned på sin slanka vita kropp och skrattade. På bröstet var håret mörkt, nästan svart. Men nedanför magen kring hans styva och tjocka phallos var det guldrött, ett lysande litet moln.

Så stolt! mumlade hon. Och så övermodig! Nu förstår jag varför män är så nedlåtande. Men han är verkligen förtjusande. Lite skrämmande! Men förtjusande. Och han kommer till mig… Hon bet i sin underläpp av iver och spänning.

Under tystnad betraktade han sin hårda phallos, som inte förändrade sig. Ja, sade han till sist, mycket lågmält. Ja, min gosse, du gör dig nog påmint. Ja, du kan resa ditt huvud! Så där för dig själv, utan att ta hänsyn till någon. Du slår mig till slant, John Thomas! Är det du som är herre över mig? Nå, du är uppkäftigare än jag och du säger mindre. John Thomas! Är det henne du vill ha? Vill du ha lady Jane? Nu har du ställt till det för dig igen. Ja, men det struntar du i. Fråga henne då! Fråga lady Jane! Säg: Lyft edra huvuden och öppna portarna på det att härlighetens konung må tåga in. Så fräck du är! Ta henne, det är vad du är ute efter. Säg åt lady Jane att du vill ta henne.

Reta honom inte, sade Connie, kröp på knäna över sängen mot honom, slog armarna om hans smala höfter och drog honom till sig, så att hennes svängande bröst rörde vid själva spetsen av hans raka phallos och strök bort fuktdroppen.”

Usch, jag ska inte klaga på DH Lawrence! Min snuskessä är oändlig och därmed odiskutabelt konstruktiv. Jag vill ju att fler ska läsa dessa böcker och pornografiska texter, passager av snusk och samlagsmålningar! ”Lady Chatterleys älskare” har en förnäm plats i denna klubb. Men är det inte skrattretande hur Lawrence behandlar könen? Snoppen syns – alltså finns den. Snippan syns inte – eeh, oj, hmm…


20. Älskog/älgskog

5 maj 2008

Shi Ching

Att förlora all sans, att tappa besinningen – det brukar ses som beviset på en riktig känslostorm, en äkta passion. Och äkta passion måste finnas i fantastiskt sex. Sex måste vara fantastiskt, i ragnarökstil, av mytiska proportioner. Annars älskar vi inte varandra. Annars är vi fjuttna och fega, instängda i skam och andra konstruerade komplikationer. Tankegången stapplar våldsammare för varje steg den tar. För att veta att vi verkligen älskar varandra måste vi knulla som gudar och gudinnor, för att knulla som gudar och gudinnor måste vi älska varandra.

I en viss sorts erotik är denna tankegång lag och rättesnöre. En liten puss bakom örat försätter tjejer i extas, alla män är bredaxlade, skurkarna har skägg eller kalla blickar och kvinnornas kjolar strular aldrig i blixtlåset. Rosendoften hänger tung i sommarkvällen. Allt är problemfritt, vackert och stämningsfullt. Eller som herr Tourette sa: Kuken är stenhård och fittan är plaskvåt.

Men jag dras till de små ögonblicken då han slår huvudet i bokhyllan när han försöker stöta kodden längre in i anus på sin älskare. När hon smygfiser i badkaret, omgiven av tända stearinljus, och tjejen som hon raggat hem ser gasbubblorna krascha uppe i vattenytan. När jag drar kläderna av min pingla, jag pussar hennes bröstvårtor och CD-spelaren börjar hacka ute i storarummet. Ögonblicken då världen tränger sig på. Ögonblicken då den förlorade sansen och den tappade besinningen återfinns.

I naturen finns bevisligen granbarr, nyfikna småkryp och vassa stenar. Sand letar sig in i kroppsöppningar, joggare snubblar över mina nakna vader. Klänningar blir skrynkliga. Jag älskar hur erotikerna oftast städar undan allt det där och får en skogsglänta att likna en sidenbäddad dubbelsäng! Det är ju mycket vackrare när den jadefärgade flickan, med rumpan bar i gulnat gräs, oroar sig för att hundjäveln ska nosa henne mellan benen.

Viltet ligger dräpt i skogen,

täckt av visset gräs i gläntan.

Flickan tänker blott på våren

och på jägarn som hon älskar.

Hjorten ligger död i skogen,

snärjd i snåret under träden.

Gräset breder ut sin matta,

flickan är så ljus som jade.

Sakta! käraste, o sakta!

Skrynkla inte till min klänning!

Akta dig – din hund kan se oss!

Världens äldsta diktsamling ”Shi Jing”, på svenska kallad ”Odena”, är kinesisk och påbörjades för nästan 2700 år sedan. Maria Wine valde därur kärleksdikten ”Sakta” till en diktsamling som FIB:s Lyrikklubb gav ut 1955.

Jag älskar ”Sakta”.


20. Allsångsorgasm

13 mars 2008

Simhopp

Onsdagen den tolfte mars 2008 var det världspremiär för den interaktiva porrnovellen ”XXX” av Daniel Möller. Fyra föreställningar gavs under dagen och publiken var suverän. Novellen är hämtad ur antologin ”Könskrig”, bokförlaget Atlas 2007.

XXX

Pojkarna på gården brukade visa mig sina penisar. Jag övertalade – eller helt enkelt tvingade– dem att dra ner sina små kalsonger så att jag fick beundra den hårlösa pitten. Jag skällde på dem när de blev blyga och stressat drog upp byxorna igen. ”Jag hann inte se ordentligt! Det räknas inte…”. De stod i buskarna bredvid den lilla amfiteatern vid lekplatsen, med underbyxorna vid knäna, och exponerade sina snoppar för mig. Några var kaxiga och svängde lite med den och försökte säga snuskiga grejer till mig. Men de flesta skämdes och någon grät till och med. Roligast var när jag fick de blyga att stå kvar lite längre än de tänkt sig. Jag pratade med dem om snoppen och berömde den tills de fick stånd av all uppmärksamhet. Då överöste jag dem med komplimanger om hur snygg den var när den stod upp. Jag memorerade allas färg, form och storlek och försökte rita av dem. Jag brukade till och med göra diagram innan jag somnade på kvällarna. Den fascinerade mig, denna lilla skinnstropp som dinglade från deras underliv. Jag brukade fråga om den inte var i vägen när de sprang och lekte, om de inte klämde den ibland, hur det kändes att kissa ur den och om den var svår att göra ren. Jag visste ju hur min fitta kändes – jag kunde verkligen inte acceptera deras tredjeben som något normalt. För mig var penisen ett ufo som bara hängde där. Och lockade mig.

Men tiden gick och pojkarna tog inte längre av sig byxorna för mig. De drog sig undan och jag fick ensam fantisera om hur snopparna växte i takt med deras näsor, armar och fötter. Vissa borde proportionellt sett ha gigantiska penisar. Själv fick jag bröst och finnar. Alla andra låtsades upptagna av sina liv. Tjejerna skaffade sig pojkvänner och p-piller. På nätterna kunde jag ligga vaken i timmar och grubbla över pojkarnas kroppar. Min var sprängfylld av livet självt och de hade egentligen ingenting. De verkade så svaga och meningslösa. De hade ingen ömsint livmoder, inga äggstockar, ingen klitoris, inga fungerande mjölkkörtlar i brösten. Min kropp hade förvandlats och jag kunde inte motstå det som den blivit. Jag vaknade på morgnarna och drog i mig lukten av mens och våta drömmar. Min klitoris svällde, bröstvårtorna bad att beröras. Mellan benen där jag var som mjukast spelades ett under upp.

De andra fick jobb och barn. Jag hann inte ens gå på anställningsintervjuer, jag var besatt av min fitta. Jag glodde på den flera timmar varje dag. I spegeln dansade mitt glänsande underliv, öppnat, piggt tittandes fram ur vikingakalufsen, ljust blodrosa, med läpparna i ett leende, doften av fruktbarhet, de olika huderna, mitt lufttorkade kön – min mjuka hårda fitta – och för varje stund jag tittade växte min besatthet att titta. Vi hade nåt speciellt tillsammans, en outplånlig vänskap, som jag njöt hungrigt av. Jag ville förstå och omfamna min fitta – dess själ. Jag tog foton och filmade men det blev livlösa bilder som missförstod min fittas budskap. Jag satte mig på huk med en spegel under stjärten och målade på akvarellpapper allt jag såg. Men det blev fortfarande bara förvrängningar. Jag smorde in fittan med fingerfärg och rullade sakta mitt underliv mot pappersarken. De kladdiga självporträtten verkade innehålla nåt abstrakt fragment av fittans mysterium och jag sparade dem andaktsfullt. Men ju mer jag studerade dem ju mer insåg jag att det var fittans själva delaktighet i målandet som jag förväxlat med nånting äkta i porträttet. Jag fick erkänna att varken jag eller min fitta kunde måla speciellt bra. Och medan tiden gick, stråksmäktande oceaner av dagar i ensamhet, förändrades hon och jag. Piedestalen där jag satt henne – dit jag upphöjt henne till konst – kändes som en trång och orättvis plats. Jag älskade fortfarande att beundra hennes livfulla skönhet och hon älskade fortfarande mig. Men hon log inte längre. Hon kunde kasta förebrående blickar åt mitt håll och vid några tillfällen undlät hon missnöjda fnysningar som fick mitt samvete att huka.

Jag förstod att hon krävde en viss förändring i vårt liv. Det var dags att ge mig ut i världen igen, vi hade suttit stilla för länge. Jag hade tappat bort vad det var hon ville göra med sitt liv. Nu skulle hon få jobba. Till min förvåning hann jag inte längre än till busshållplatsen förrän en ung man ropade på henne. När jag gick förbi honom för att komma fram till tidtabellen på stolpen fräste han till. - Din jävla fitta, se dig för! - Varför säger du jävla till henne? - Vadå? Vem? Jag snackar med dig! - Jaha, då missförstod jag.

Jag tittade på honom, uppifrån och ner. När han var tyst såg han riktigt bra ut. Jag sneglade honom i skrevet för att försöka gissa mig till hur han såg ut men som vanligt avslöjade byxorna inte speciellt mycket. Då var ansiktet mer underhållande. Blicken under ögonbrynen. Den påminde om pojkarnas för så många år sen. Men det här var en riktig man. Stor näsa, stora händer. Han klädde sig snobbigt i byxor med pressveck och ett litet guldhalsband ovanpå polotröjan. Jag blev tio igen. Min första impuls att be honom dra ner byxorna fick jag sätta mig på. Vi åkte bussen tillsammans och efter att några hållplatser passerat hoppade vi av och korsade gatan. Vi fick springa de sista metrarna för att inte bli påkörda av otåliga och uppretade bilister. Sen åkte vi tillbaka hem till mig. Han tog min hand och lät mig leda vägen. Min fitta spände sig innanför trosorna, hårt som om hon hade honom inuti sig och aldrig tänkte släppa taget.

Han hängde av sig sin täckjacka i hallen. Sen backade jag in i vardagsrummet och lät honom intresserat följa efter. Knäppte upp jeansen och kravlade ur dem, lät trosorna sitta lite på snedden så som de kasat ner när jag drog av mig brallorna. Min fitta och jag var otåliga och lite uppspelta, blöta som tvättsvampar, förmodligen så att det syntes. Han såg tagen ut. Eller helt enkelt bara kåt, bulan var lätt att upptäcka i hans bruna brallor. Så jag fick av mig jackan, mitt linne och min behå. Försökte sänka axlarna och slappna av. Jag visste inte var jag skulle göra av händerna – det kändes som om jag inte fick skyla mig, hålla för mina bröst eller nåt – och jag kunde inte stoppa händerna i fickorna längre, så jag bara stod där, lång och blond och naken, med armarna hängande och bröstvårtorna styva som gamla geléhallon. Jag såg att han tittade på dem och jag kände hur hans tystnad susade runt mig i rummet, som osynliga smekningar över mina lår och min nacke. Trosorna hängde som om jag pissat på mig, det hade jag kanske, och han sa fortfarande inte ett ljud. Skulle han inte röra vid mig? Rummet väntade runtomkring och fyllde min kropp med en hysteriskt växande kåthet. Jag hörde mitt eget hjärta.

Han stod fortfarande med skorna på, hans blick var full av känslor som jag inte förstod. Min mun var full av saliv och jag började fantisera inuti mitt huvud hur han tog på mig, hur hans händer befriade all denna upphetsning och smekte min fitta ut och in. Jag satte mig på knä, borrade naglarna i mattan och hoppades att det inte rann längs mina lår. Han hukade bredvid mig. Fastän jag stod på alla fyra föll jag handlöst, som om rummet kastade mig runt. Mina ögon tårades och jag försökte svälja klumpen i halsen. Känslorna han fyllde mig med fick inte plats, de trängde sig ur min kropp som svettpärlor i min panna. Jag var rädd att fittan skulle lämna mig, smälta, rinna bort. Och där satt han i sin tjocka tröja och beundrade mig så mycket. Jag sträckte mig efter honom. Men han gled undan och grep tag om min trosa. Min kropp kortslöts då han äntligen rörde vid mig. Som om ett tjugotal små pojkhänder fingrade frenetiskt kring läpparna, deras grepp halkade runt i slemmet, allt dränktes i ett dån av tystnad, som lock för öronen. Hans händer smekte av trosorna, långsamt tills de hängde i mina knäveck. Han satt bakom mig så att vi såg varandra i spegeln på väggen. Jag kollade för att se om elden som jag kände slå ut ur min fitta syntes i spegeln. Han böjde sig ner för att få syn på henne och jag hjälpte honom genom att svanka hårt och öppna upp ordentligt.

Hon var dunkel. Hon var blöt och mörk och fullständigt trygg. Min fitta väntade och visste vad hon väntade på. Plötsligt kastade han sig mot mig och kysste henne. Det gjorde nästan ont. Sen lämnade det sista av nåt slags mänskligt förnuft min varelse. All beräkning och sinnesnärvaro försvann lyckligt. Hans mun i oss var gudarnas sista krig. Det var universums ljuvliga undergång. Och som han kysste oss. Han kokade förmodligen i alla sina kläder och av hettan från mitt innanmäte. Jag vände mig på rygg, drog honom intill, borrade fast hälarna i hans polotröja och svor att aldrig låta honom skilja sina läppar från hennes.


19. Smek kapitalismen

15 februari 2008

”Med allt snack om hur man ska stimulera den skulle man kunna tro att ekonomin är en gigantisk klitoris.” ehrenreich.blog.com

Men de flesta män i världen vet inte vad en klitoris är…


18. Äga

Alla hjärtans dag 14 februari 2008

Boris Vian var jazzfantast, spelade trumpet på några av Paris legendariska klubbar och lärde känna Raymond Queneau, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Han skrev också, bland annat i Sartres tidskrift Les Temps Modernes. Hans absurda och patafysiska kärleksroman ”Dagarnas skum” är underbar men skiljer sig mycket från de hårdkokta kriminalpastischerna som hans pseudonym Vernon Sullivan skyltade med. ”Jag ska spotta på era gravar” kom ut i november 1946 och gjorde omedelbar skandal. Den handlar om rasmotsättningarna i USA och dess främsta motiv är hämnd; genom att knulla, våldta och döda.

”- Åh, gör det med mig, sa Lou. Gör det med mig med en gång! Hon var upphetsad och varje gång jag förde handen uppåt kom hon den till mötes. Jag tryckte mitt huvud mot hennes ben och vände henne på andra sidan med ryggen mot mig, jag lyfte hennes ena ben och stack in ansiktet mellan låren på henne. Jag tog hennes kön mellan mina läppar. Hon stelnade plötsligt till men slappnade av nästan genast. Jag sög henne lite och drog mig tillbaka. Hon låg platt på magen. - Lou, mumlade jag. Jag knullar inte med dig. Jag kan inte knulla med dig innan vi har fått lugn och ro. […] Jag satte på henne behån och trosorna, jag torkade hennes lår med mitt lakan och till slut satte jag på henne den genomskinliga morgonrocken. Hon lät det ske utan att säga någonting, hon var mjuk och varm i armarna på mig. - Sussa, lillasyster, sa jag till henne. Jag sticker imorgon. Försök att komma ner till frukosten, jag vill gärna träffa dig. Och sedan föste jag ut henne och stängde dörren. Jag hade verkligen dom här två flickorna i min hand. Jag kände mig alldeles upprymd inombords och troligen vände sig grabben under sina två meter jord, och då räckte jag honom tassen. Det är någonting; att trycka sin brors hand.”

Lou i texten är en flicka på 15 år, hennes storasyster är fem år äldre. Huvudpersonen Lee tänker förföra och mörda dessa två rika, vita flickor för att hämnas sin bror som dödats av den vanliga amerikanska sortens fullblodsrasister. Lee själv är en rödblond albino och kan därför obehindrat umgås med sina offer i det segregerade USA. Han säger på ett ställe i romanen att han ska äga de vita flickorna, genom att som svart knulla dem. ”Jag ska spotta på era gravar” är blodig, grym och manierat stenhård.

Är sex en aggressiv handling? Kan jag erövra någon genom att knulla honom eller henne? Utan att använda någon slags våld, vill säga? Svaret är så klart nej. Efter samlag växer inte koppel ut från kroppen som en av parterna kan hålla den andra fångad med, våra kroppar fungerar inte så. Men det finns andra koppel, osynliga mentala koppel, som kan hålla oss sociala varelser tuktade och tyglade. Kopplet kan binda en svart till en vit så att den vita tror att hon är mer värd än den svarta. Kopplet kan binda en kristen till en muslim så att den kristna tror att hon kan invadera och förstöra muslimens land.

Eftersom vi blir till just människor genom att hela tiden se oss själva i relation till andra människor är det dessa sociala konstruktioner som mer än något annat bestämmer vem vi är, hur vi mår, vad vi är kapabla till. Om mina föräldrar bestämmer sig för att se mig som intet värd eftersom jag har haft sex innan jag gift mig så ställs jag inför två val.

För det första kan jag acceptera deras syn på mig och därmed förinta mitt eget värde. Detta är naturligtvis det vanligaste; vår mor och far har byggt oss från barn till vuxen, nästan alla sociala erfarenheter i familjen och ute i livet har jag ända sedan jag föddes fått tillsammans med dem, under deras uppsyn. De har format min sociala varelse – mig.

För det andra kan jag istället ifrågasätta deras värdering. Varför vill de se mig som värdelös? Har de några hållbara argument för att jag skulle vara piss värd bara för att jag inte är oskuld? Nej, det finns inga förnuftiga eller smarta anledningar, inga bevis på att detta är sant! Förutom ett: Inte bara mina föräldrar tycker så, många andra gör det också. I detta sociala sammanhang, där människor anser mig värdelös när jag haft sex, är jag alltså plötsligt förnekad och förintad. Jag har inte längre något värde.

Ändå lever jag fortfarande, min kropp har inte förändrats, jag är fortfarande samma jag! Det är bara i den unika sociala gemenskapen som jag har förintats. Ingen annanstans. Och det finns massor av nya sociala gemenskaper, alla griper in i varandra. Min kusins föräldrar håller inte med om oskuldstjafset, mina grannar tror inte heller på det. Min far var inte oskuld när han gifte sig, tydligen tillhör han en annan social uppfinning. Och alla dessa osynliga överenskommelser existerar bredvid, i och tvärs genom varandra. Det måste finnas ett sätt att ta sig ur den eller dem gemenskaper som behandlar mig illa!

Vågar jag utmana dem? Kan jag hitta någon annan som behandlar mig bättre? Kan jag kanske räkna ut varför just den här sociala gemenskapen fungerar så här och utnyttja detta? Kanske tror mina föräldrar på fördomen mot sex innan ett äktenskap bara för att andra gör det och för att de är rädda att dessa andra ska göra mig illa? Kanske är det bara en feg men ärlig omtanke som driver dem? Då finns ju i alla fall omtanken.


17. Väninnornas svek

7 februari 2008

Vi var på Ven, vi var drygt tjugo år gamla och förälskade, Petra hade lämnat sin dotter hemma eftersom vi skulle på en stor födelsedagsfest på ön. Hon hade tvingat på mig en kavaj och slips, jag hade aldrig nånsin såna kläder, men när hon flörtade med mig och berömde mitt utseende slutade jag protestera. Hon hade ett speciellt tonläge, en röst och en blick, som jag var maktlös inför. Vi hade redan knullat hemma innan vi tog cyklarna ner till stationen och nu en dryg timme senare när vi steg av båten i Vens hamn skrattade vi båda åt att vi var sugna igen.

Det var vackert väder men blåsigt och mot kvällen drog regnmolnen in över Öresund. Festen hölls i ett stort cirkustält med grillar, långbord och en liten scen i ena änden. Det var lite för rödvinskulturellt för min smak, Petra försökte jobba som fotograf och det var en äldre kollega och mentor till henne som fyllde år. På scenen uppträdde pårökta bluesmusiker, pretentiösa skådespelerskor och nån enerverande ståuppkomiker i ett förvirrat ”festligt” kaos. Jag dolde min irritation för hennes skull, hon hade längtat väldigt efter den här kvällen.

Det var god mat, massor av vin och med varsin filt om benen träffade vi efterhand flera schyssta gäster som vi festade med samtidigt som sommarnatten trollade bort alla bekymmer. Plötsligt skrattade Petra till och pekade bort mot ett bord bredvid vårt. Där satt en tjej som gått i gymnasiet med Petra, hon hette Amelie och vi brukade ses ute på helgerna. Hon sprang bort till oss med champagne, hon kände nån av dem som vi nyss fattat tycke för, hon slog sig ner med sitt fantastiska humör. Efter bara nån minut var det som om vi tre var det bästa som fanns i hela världen. Vi skrattade och skålade i ännu mera vin. Petra kramade min hand.

Det enda som störde mig var blickarna Amelie gav mig då och då. Jag fattade inte vad hon ville, vi kände inte varandra, men hon påminde om en domare eller en kontrollant – nån som skulle utvärdera mig, bedöma, rata, förvägra. Så kände jag i och för sig ofta med främlingar men hon glodde väldigt mycket. Det förvirrade och med allt vin i kroppen kände jag att jag behövde en paus, från alla.

I ett hus precis bredvid tältet bodde värden, där fanns toaletter och ännu mera dricka uppställt. Jag tog ett glas hembränt och läsk, satte mig i en soffa och slappade en stund. Därute hade stereon tagit över, nån spelade Eva Dahlgren och sen Dolly Parton på skithög volym. Jag letade upp en toalett och kände hur trött jag var medan jag pissade. Klockan var redan två.

Genom det lilla fönstret såg jag ut i trädgården bakom huset. Jag såg Petra och Amelie i en hammock i en liten berså. Jag såg Amelie fingerpulla Petra och trycka ner hennes huvud med en våldsam kyss. Det var som om hela världen strejkade. Jag kunde inte skrika, jag kunde inte röra mig. Det var inte svartsjuka eller försmåddhet, det var ensamheten som fullständigt utan förvarning slog sönder mig. Jag gled ner på toalettstolen, rummet pulserade tyst. Bröt igenom gjorde Petras stön och hammockens oregelbundna gnissel. Jag tittade på dom.

Amelie låg på sidan med Petra framför sig, drog henne i håret och körde upp den andra handen mellan benen. Petras trosor hade fastnat runt anklarna och hennes ena bröst hade glidit ur klänningen. Hon trevade med handen över Amelies kropp. Hammocken skakade, gungade, skakade. Det som förbryllade mig var hur hårdhänt Petra lät henne vara.

Amelies fingrar grävde in i fittan gång på gång, gned grovt över blygden och klitoris, sen tillbaka in igen, snabbare och snabbare. Petra lät som hon brukade göra; korta, gälla skrik som liksom fastnade i halsen på henne. Det gick inte ihop, jag kände inte igen henne. Hon var alltid väldigt noga mot mig att jag skulle vara mjuk i mitt handlag. Till och med min tunga kunde hon hejda och viska: ”Inte så hårt!”

Och nu låg hon här i mörkret och blev tagen våldsamt, hårdhänt, brutalt. Passionerat. Det var det enda jag kunde tänka på, det enda jag mindes länge efteråt. Att hon knullade annorlunda när hon inte knullade mig. Jag förstod det inte.

Båtarna till fastlandet hade slutat gå för länge sen. Men jag ville inte se henne mer den natten, där. Jag tog med mig två filtar och flydde längs med stora vägen, hittade ett gömställe i hamnen där jag kurade tills första färjan tog mig hemåt.

Långt senare läste jag följande av Sappho och hörde Amelies röst, kände hennes forskande blick vandra över mig medan hon talade till Petra:

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden

löper elden genast i fina flammor;

ögats blick blir skymd och det susar plötsligt

för mina öron.


16. Utan en chans att röra sig

30 september 2007

Likt huvudpersonerna i Dalton Trumbos klassiska roman ”Johnny var en ung soldat” och Vsevolod Garsjins legendariska novell ”Fyra dagar” låg jag under en längre tid orörlig för några år sen. Deras öden var mycket mer tragiska än mitt, en sjukdom plågade mig – ingenting jag vill berätta om här, ingenting som inte gick att bota. Jag befann mig alltså på sjukhus, i en sjukhussäng, och kunde bara med annans hjälp ta mig därifrån, till exempel för att gå på toaletten.

Med hjälp av biblioteksbussen och en omtänksam sjuksköterska (eller heter det sjuksöterska?) fick jag en trave böcker på mitt nattduksbord. En av dem var skriven av Anaïs Nin. De andra rörde jag aldrig men denna bok, ”Vensudeltat”, förvandlade min sängtristess till nåt av det underligaste jag nånsin upplevt.

I dessa berättelser om incest och nekrofili, utlevd passion och kompromisslösa blötheter sögs jag in. Första kvällen som jag läste var ljum, fönstret stod lite på glänt och jag hörde malmönatten fira sommar där utanför. Mina kompisar satt förmodligen på Möllan och drack pilsner. Jag snurrade runt, runt i Nins värld. Hon berättade så svalt och fokuserat om snuskigheter min unga hjärna aldrig kunnat tänka ut. Men eftersom hennes ton var så medkännande och kärleksfull föll varenda perverterat möte i god jord i mitt inre, som om det var jag själv som drömt ihop allt detta knullande. Min nattlampa glödde.

Efter ett fåtal timmars sömn väcktes jag utmattad av sköterskan. När hon lyfte på täcket för att få iväg mig till toaletten såg vi båda förödelsen. Jag ville utplånas av skammen. Hon suckade stoiskt för att släta över och fick mig rappt över till rullstolen men jag såg hur hon både äcklad, chockerad och skeptisk grimaserade över de stora och många fläckarna på lakanen. Det såg inte klokt ut. Jag hade inget som helst minne av att jag onanerat, så de katastrofartade översvämningarna måste ha skett i sömnen.

På toaletten tvättade jag mig frenetiskt för att bli av med den jästa lukten – så gott det gick med tanke på mitt rörelsehinder. När jag kom tillbaka var sängen renbäddad och på nattduksbordet stod en hög pappersservetter. Det var så pinsamt, jag ville förklara att jag inte var nån svettig runkgalning. ”Venusdeltat” var borta också. Lika bra det, jag kunde uppenbarligen inte hantera Nins heta historier. Den natten sov jag som ett barn igen; långa lugna timmar i den tysta sjukhussalen.

Men när jag vaknade låg boken där igen! Jag hade inte bett om den, jag hade inte ens frågat vem som tagit den, bara utgått från att det var hon som vägrade städa upp efter fler plaskvåta snusknätter och befriat mig från källan till upphetsningen. Jag stirrade på omslaget, vägrade eller vågade inte öppna den, ens röra vid den. Vid lunch kom hon in för att hjälpa till med toalettbesöket och lät mig utan ett ord veta att det var hon som tagit boken och nu lämnat tillbaka den. Hennes blickar fick mig också att förstå, eller snarare misstänka, att nu hade även hon läst i den. Tysta samarbetade vi med att få min fortfarande otympliga kropp dit vi ville, tysta kommunicerade vi vad som nu ytterligare länkade oss samman – upplevelserna i Venusdeltat.

Just innan hon gick, när jag åter låg i sängen och matvagnen precis rullade in i salen, tittade hon på mig med kommenderande blick samtidigt som hon med pekfingret sköt romanen på det lilla bordet mot mig. Sen gick hon.


15. Ett vildsvin i öknen

16 juni 2007

Hon reste i öknen, förälskade sig i den och bosatte sig där. Hon blev Mahmoud Saadi. Detta var bara en av hennes förklädnader. Det finns ett fotografi av henne som 18-åring, utklädd till fransk matros, redo att gå på fartyget "Vengeur". Andra bilder visar henne i orientalisk gossdräkt, som beduin, som tunisier. Hon ska även ha utgett sig för att vara journalisten Nicolas Podolinsky.

Ett av mina favoritförlag, skarabé, berättar om denna kvinna – Isabelle Eberhardt – i ”Berättelser från Maghreb". Historierna som hon författat är lika vackra och dramatiska som hennes eget öde. Allt hon upplevt – så intensivt! Hon dör 27 år gammal i översvämningen av Aïn Sefra, vattenmassor slår sönder hennes hus och begraver henne i spillrorna.

I dessa länder där islam, religionen, härskar, där allting – både explicit och implicit – styrs av Mannen, tog Isabelle till det enklaste knepet. Hon låtsades vara man. Hon blev det som behövdes för att kunna vara det hon ville. Fri.

Dessa maskeringsåtgärder utfördes dock aldrig av illvilja eller nedvärderande slughet. Isabelle Eberhardt älskade öknen, araberna och islam. Hon drömde att få omfamnas av dess varma och ålderdomliga skugga. Och någonstans tänker jag att den kärleksfulla och yttersta vördnad hon hyste kanske hade räckt för att bli accepterad av dem. Hon hade inte behövt byta kön, förklä sig, dupera. Men vad vet jag om mänskligheten och dess tillkortakommanden!

”Hon älskade också att på kvällarna före fredagarnas ödesdigra nätter klättra upp vid solnedgången på den högsta dynen i den jättelika Ergen och se messabih tändas, de oljelampor som Souf-borna placerar vid gravarna av vördnad för fädernas andar. Dessa bleka lågor som vakar över de döda i solnedgångens röda brand föreföll henne som lika många väckta själar, levande varelser med flammande ögon som såg på henne och blinkade. Sedan, när mörkret föll, kom hon ihåg att det fanns gravar där hemsökta av andar och hon sprang fort därifrån. Vid elva års ålder blev hon könsmogen. Lång och gänglig hade hon en lite kantig grace i sin mörkblå melhfas skulpturala hölje. Hennes runda bruna ansikte med finmejslade livsbejakande drag blev allvarligt och skyggt men mjukades upp av ett sensuellt leende i de rödbruna ögonen, förlängda och skuggade av långa uppåtböjda ögonfransar, och på de krökta något fylliga läpparna. Under det hårda arbetet i beduinhushållet, i det oavbrutna sövande gnisslet från den tunga handkvarnen, väntade Tessaadith med nedärvd passivitet på den dag då hon skulle bli gift.

Under skämt och glam som inte gav eko i hennes av skräck bankande hjärta gav man Tessaadith åt en köpman från Eloued, en gammal man som hon inte kände. På kvällen förde kvinnorna henne brudklädd till ett rum och lämnade henne ensam där med en skröplig och ful främling för den lagliga våldtäkten. I Tessaadiths mörka själ föddes en harm – omedveten till att börja med – av fasan och den fysiska avsmaken för denna tvångsparning, hennes kvävda revolt under trummornas ihållande dån utanför den korta bröllopsnatten.”


14. Det manliga ögat, det kvinnliga offrandet

20 maj 2007

1954 kom världens mest ambitiösa och klistriga kärleksbrev ut. Den mycket respekterade författaren Dominique Aury publicerade, under pseudonymen Pauline Réage, boken ”Berättelsen om O”. Hela fyrtio år senare vågade hon erkänna att det var hon som skrivit denna smärtfyllda bok och att hon egentligen skrivit den som ett kärleksbrev till sin älskare Jean Paulhan.

”Berättelsen om O” är huvudsakligen en grym och stilbildande roman om ultra-sadomasochism. O har en älskare vid namn Réné som en dag våldtar, förnedrar och piskar henne tillsammans med tre andra män. Detta är början på hennes ickeliv som slav. Hon bor på ett slott men som i ett fängelse. Flera andra kvinnor behandlas precis som O. Hon fråntas metodiskt alla rättigheter och mänskliga attribut. Hon blir en naken levande liten övergreppsdocka istället för en person. Instinktivt låter detta platt och avskyvärt, men Dominique Aury lyckas få O att desperat fortsätta vara människa fast hon inte längre lever som en. Jag läser det svala språket med en klump i halsen.

Att ha kvinnan som ett objekt, en sak, en ägodel; att göra detta ägande till en intrikat och vetenskaplig tortyrkonst – aldrig har det skildrats så helvetiskt och uttömmande som i ”Berättelsen om O”. För mig är det en metafor över vår civilisation.

I slutet av boken talar O om hur hon vill göra samma sak med kvinnor som männen gör med henne. Att upprepa övergreppen som hon numera ser som något normaliserat.

”O längtade framförallt efter en kvinnokropp med vilken hon kunde göra vad hon ville, inte speciellt efter Jaqueline. Hon skulle lika gärna ta Natalie om det inte var förbjudet, och hon skulle överträda förbudet om hon inte visste att det ändå i hennes närvaro, med hennes hjälp och tack vare hennes inflytande skulle upphävas några veckor senare i Roissy. Hon brann av lust att förinta muren av luft, avstånd, tomhet som tycktes resa sig mellan dem, men samtidigt fanns det en njutning i tvånget att vänta. […] Tjänade det någonting till att ens försöka förklara att hon inte alls var särskilt förälskad i Jaqueline eller Natalie eller någon särskild kvinna, utan bara i kvinnan som sådan – på samma sätt som man kan vara förälskad i sin egen bild och finna de andra så mycket skönare och mera lockande. Visst fann hon en svindlande lust i att se hur en flicka blundade och blev andfådd under smekningarna, hur bröstvårtorna styvnade under hennes läppar och tänder, hur skötet eller länderna slöt sig om fingrarna, men starkast upplevde hon det i medvetandet om vilken lust hon själv kunde skänka när det var hon själv som jämrade sig och slöt sin kropp kring en annans hand. Men då tänkte hon aldrig på en kvinna, endast på en man. Det var som om hon endast smekte en kvinna som ställföreträdare för den man hon tillhörde […]”


13. Att vi inte blivit till på det sättet

18 februari 2007

I Nina Bouraouis ohyggliga och fantastiska roman ”Förbjuden betraktelse” kallar en ung flicka helt kort sin mamma för föderskan. Hennes mor är reducerad till en fortplantningsmaskin, fångad i sin egen fruktbarhet – denna mystiska och fruktansvärda hålighet kvinnorna bär på. Männen vandrar förstenade i chock genom livet, makten och samhället, ständigt värjande sig inför kvinnokroppen.

Flickan sitter instängd i ett rum i familjens hus sedan hennes första menstruation. Hon bevittnar faderns förtvivlade förtryck av modern som han hatar för att hon inte föder nog med barn. Och när hon föder barn föder hon fel sorts barn, nämligen sådana utan penis. ”Småflickor, sperma, skökor, skörlevnad, svaghet och skam börjar på samma bokstav.” Hans logik liknar den i ”Fucking Åmål” om A-brunnarna och abort, arbetslöshet, anorexia, acne, analsex och alkoholism.

En natt ser dottern sin far tillsammans med föderskan. I en avromantiserad samlagsskildring porträtteras han med vassa hårda ord.

”Min far hade dragit upp sin dräkt, hans små vader som blivit blodstrimmiga av strumporna slog orytmiskt takten, han låg inklämd mellan min mors tunga, klumpiga lår, klamrade sig krampaktigt fast vid denna slup som bölade likt ett jagat djur. Där han låg, så liten, smal och svart, liknade han en mask som grävde ett hål i den torra, snåriga jorden, under honom rörde sig heden och drev in sina giftiga taggar i den oskyddade köttstumpen.”

Själv kan jag ställa mig med båda fötterna stadigt på en A-brunn och triumfatoriskt utbrista: ”Nä, jag känner ingen analsex!” Men det kan inte Bouraouis tonårsflicka.


12. Det som du inte får göra

28 januari 2007

Någonstans i början av Georges Batailles ”Ögats historia” nämns det i förbifarten att huvudpersonen på grund av alltför flitigt onanerande har svarta ringar under ögonen. Det sägs på ett sätt som signalerar ett självklart och helt normaliserat ”som ni alla vet”. Jag skrattade högt när jag läste det första gången. Jag vet inte om Bataille är ironisk eller om han på allvar menade att frekventa onanister ser ut som spöken i huvudet. Jag menar, boken är från 1928. Lite då och då tittar jag mig i spegeln för att se om det syns.

”Ögats historia” gavs ursprungligen ut i hemlighet, i minimal upplaga (134 ex) och under pseudonymen Lord Auch. Detta blir kanske mer förståeligt när jag kort berättar vad boken handlar om:

Berättarjaget och Simone knullar första gången bredvid sin väninna, efter att hon tagit livet av sig. Innan dess har de bara onanerat i kiss, mjölk och kräk. Efter det reser de runt i Europa på en sadistisk knullturné. Viktiga motiv är ägg i kroppsöppningar, spetsade matadorer och prästlik. Observera att det är Simone och berättarjaget som är orsaken till både sin väninnas och prästens död.

Georges Bataille jobbade även som bibliotekarie och skrev förutom sina sadopornografiska romaner flera inflytelserika filosofiska och sociologiska arbeten. Andra skönlitterära titlar är ”Madame Edwarda” och ”Ma Mère”. Den sistnämnda finns inte på svenska men har filmatiserats med Isabelle Huppert i rollen som den incestuösa mamman.

”Himlens blå” skrev Bataille redan 1935 men den gavs inte ut förrän 1945 efter påtryckningar från hans vänner. I denna roman fortsätter Bataille sin utforskning av skändandet, tabubrottet, gränsöverskridandet. För honom är det obscena, det onda och det elaka något åtråvärt och välgörande. Att bryta mot samhälleliga normer och sociala konventioner är absolut nödvändigt.

Speciellt en scen i ”Himlens blå” tycker jag är minnesvärd. Huvudpersonen Henri Troppmann är svårt sjuk, han tror att han ska dö. Den unga Xénie vakar över honom. Han ber henne dricka en flaska vin. Hon gör det. Han ber henne sjunga ”Jag har drömt om en blomma”. Hon gör det. Hela tiden är hon motvillig, ifrågasättande men samtidigt resignerat medgörlig. Han ber henne ta av sig kläderna och sjunga sången naken mitt i rummet. Hon tycker att det inte är klokt men sekunden senare har hon tagit av sig klänningen och linnet. Synen av henne i inget annat än nylonstrumpor, strumpeband och skor får honom rusigt förvirrad. Men mest upprörd och påverkad är hon själv. Själva akten, så ovanlig och apart, att sjunga naken i en dödssjuk mans närvaro, skakar hennes person.

”Rösten snördes samman i strupen, så upprörd blev hon av kärleken och av känslan av att vara naken. Sångens fraser kuttrades fram i rummet och hela hennes kropp verkade brinna. Hänförelse, yra, tycktes förvirra henne och röra om i hennes rusiga sjungande huvud. O vanvett!”

Jag vet precis hur det känns. Och ibland, när min själ är isolerad från omvärldens civiliserade distraktioner, drömmer jag om att göra om det.


11. Hår i handflatan

21 januari 2007

Tage Danielsson skrev för övrigt följande, om onani:

“Gör inte så där, pojke. Kärleken är vacker. Om du gör så förstör du ryggmärgen på dej.”


10. Pornografi från 1963

14 januari 2007

Precis som Monica Zetterlund tyckte jag mycket om Tage Danielsson. Han var så fin. Hade jag kunnat hade jag dansat den där dansen med honom – dansen hon tackade nej till… Stackaren, som hon ångrade det.

I studentpresent fick jag hans paket med sex böcker från 1963 till 1970. Och kan han med sin text ”Pornografi” omvända en inbiten norgefiende (haha, nä, fråga inte varför!) som jag då kan tamejtusan karln precis vad som helst!

Läs och njut av det nordiskt sensuella.

”Han hette Sverige och hon hette Norge. De älskade varandra från första stund. – Vill du förena dej med mej, sa Sverige till Norge en vacker vinterdag. – Ja, gutten min, sa Norge och log med hela Sognefjord. – Låt oss ligga tillsammans mellan Östersjön och Atlanten, sa han.

– Hvor du vil, min elskede, sa hon. Så lade de sig tätt sammanpressade. Han smekte henne mjukt över Nordkalotten. – Så sterk du er, min elskede, sa Norge. Og ikke er du særskilt neutral heller, som stygge tunger vil ha det til. Han kysste henne varligt på Galdhöpiggen och Glittertinden. – Du kjennes meget bedre enn Danmark, viskade hon. Han kände ilningar ända uppifrån Lappmarken och långt ner i Småland. Boren och Roxen vattrade sig förväntansfullt. Plötsligt sa han: – Du, jag har aldrig varit i Oslo. – Da syns jeg det er på tide, sa Norge smeksamt och uppfordrande. Han tog vägen över Morokulien. De älskade häftigt, så att marken skalv, ty ingen kärlek är så stark som den mellan två länder. Snön smälte ända upp till Treriksröset, och det pryda Finland bankade upprört i väggen. – Du är underbart mjuk på Hardangervidda, viskade Sverige ömt. – Vær stille, min elskede, sa hon och smekte honom över Gävle. De smalt samman i en väldig omfamning längs hela Kölen. De älskade länge, länge. Unionen upplöstes först 1905.”


9. Gubbar, män, pojkar

7 januari 2007

Jag har naturligtvis januarinumret av ”Playgirl” från 1980, där Geoff Minger viker ut tidningens första ståkuk. Men att kalla mig en samlare av porr är att ta i. Dock finns det en publikation som jag verkligen försöker få tag i allt av.

Jag tror det var 1971 som det första numret av Boyd McDonalds ”Straight To Hell” kom ut, även kallad ”The Manhattan Review Of Unnatural Acts”, även känd som ”The New York Review Of Cocksucking”. Kärt barn har många namn.

”Straight To Hell” är oemotståndlig! Läsarförfattade texter om bögsex, alltid råa, oredigerade och ocensurerade – ofta med otäckt pedofila drag, blandas med chefredaktör Boyds minst sagt radikala analyser av samhälle, samlevnad och sexualpolitik. Ett exempel är slutsatsen han drar när en fotbollstränare på en skola i New York dömts för att ha haft sex med 11- till 18-åriga pojkar i hans lag: ”Evidently some of the little motherfuckers are fuck and tell-types, and after enjoying their unorthodox post-practice pleasures with the coach, ratted on him, playing 'victim' roles.” Han går vidare med att analysera idrottskillars machokultur: “Many jocks are America's true homosexuals.” Han menar att de utåt föraktar bögar, fjollor och transor, i verkligheten sparar de ömhetsbevisen för enbart varandra. ”It's a negative love based on fear of bullying but a deep love nonetheless.” Andra homosexuella har jämförelsevis vardagligt sex – idrottskillar åtrår våldsamt och passionerat varandra.

Det är spännande att läsa bidragen i ”STH”. Ibland är de totalt utflippade. Men alltid hävdar de sin hundraprocentiga autencitet. Jag tycker bäst om de lite mer lågmälda och vardagliga. Där skymtar oftare en kärleksfull ömhet i allt råknullande. Här är en jag själv har översatt:

“Jag lät en äldre, mycket ivrig man visa upp sina kuksugartalanger på mig, efter att han erkänt att han fått smak för kuk ungefär tio år tidigare, men inte kunnat hitta några villiga de senaste åren. Det visade sig att han var riktigt bra på det. Han satte sig på knä med alla kläderna på, jag låg i soffan naken framför honom. Respektfullt bugade han sig ner mot sin uppgift. Han sög säkert och effektivt i flera minuter. När jag avbröt min ström av uppmuntrande läten och frågade om han ville svälja nickade han ivrigt med munnen full av min kuk. Jag kände hans tunga stanna upp och i samma ögonblick sprutade min säd i munnen på honom. Han verkade törsta efter den. Gifta män har spelat en stor roll i mitt sexliv ända sedan 1982.”

”Scum”, ”Cum” och ”Flesh” är några av de antologier Boyd McDonald sammanställde utifrån ”Straight To Hell”. Och om du är man, har sex med män och vill bidra med en sann berättelse kan du skicka den till STH, Box 20424, NYC 10023, USA!


8. Boriquas, morenos!

2 januari 2007

En favorit bland de moderna novellsamlingarna är Junot Díaz ”Sjunk”. Han är ursprungligen från Dominikanska Republiken och hans texter handlar om ensamma människor på ön och i USA dit de utvandrat. De påminner mig om de mexikanska bröderna Hernandez serier (och får inte de Nobelpriset inom tjugo år kan vi lägga ner Akademin).

Sydamerika och Karibien är nog inte min grej men när jag läser den här sortens litteratur börjar jag drömma om klimatet, samtalen, människorna. Jag längtar plötsligt dit. Medan mexikanska Gilberto och Jaime Hernandez gör mästerliga kvinnoporträtt i ”Palomar” och ”Love & Rockets” fångar Junot från Dominikanska republiken vilsna, envisa pojkar och män med sin penna.

”Vi hade sett en timme av den senaste filmen, nån jävla vaina som såg ut att vara inspelad i lägenheten bredvid, när han stoppade in handen i mina kalsonger. Vad fan gör du? sa jag men han slutade inte. Hans hand var sträv. Jag vågade inte titta utan stirrade stint på TV-rutan. Det gick för mig med en gång, och det blev fläckar på soffans plastöverdrag. Mina ben började darra och plötsligt ville jag ut därifrån. Han sa ingenting när jag gick utan satt bara där och glodde på TV:n.

[…]

Större delen av tiden tillbringade jag i källaren, livrädd att jag skulle bli onormal, en jävla pato, men han var min bäste vän och på den tiden var det viktigare för mig än allt annat.

[…]

Eftersom hans föräldrar jobbade natt kunde vi göra i stort sett vad vi ville i lägenheten fram till klockan sex på morgonen. Vi satt framför hans TV med handdukar runt höfterna, och han masserade mitt mellangärde och mina lår. Jag kan sluta om du vill, sa han och jag svarade inte. Efteråt la han sitt huvud i mitt knä.”


7. Antik norsk porr

25 december 2006

Jag minns ett besök i min bokhandel för himlens många år sen här i Malmö. Bland alla tråkiga agentromaner av Jan Gullego och menlösa deckare av kreti och pleti hittade jag "Ryska erotiska folksagor", insamlade av Aleksandr Afanasiev. Jag var förbluffad över fyndet.

Hur som helst, försiktigt började jag bläddra i den och fångades direkt av det oblyga innehållet. Det var råporr, total. Ryssarna är uppenbarligen vandrande kåtstormar av snuskig fantasi. När män försjunker i slikt förändras ju vanligtvis kroppsdensiteten, så att säga. Denna uppståndelse drabbade även mig och jag hade stora problem att hitta rätt läsposition utan att avslöja mitt dilemma och ofreda övriga besökare.

Hur som helst, sluta läsa kunde jag ju inte men eftersom jag var pank gick det inte att få med boken hem – på annat sätt än att jag stal den. Så skedde det som sker i min novell ”Glasstjyven” och allt gick käpprätt in i isberget.

Hur som helst, det finns en bok till i ämnet. Men då byter vi ursprung och hamnar i det avsevärt mycket tråkigare grannlandet Norge. Trots norrmännens perversa naturkärlek och deras övertöntiga språkmelodi kan de sin porrsaga. Alla är sluga och kåta respektive tankspridda och villiga. Det mesta är dock mer skrattretande och mindre upphetsande.

Men det är väldigt mycket kastreringssymbolik som återkommer, nästan så att jag blir rädd. Boken, som heter ”Brudprovaren”, vimlar av onanipinnar, avskurna prästpittar och tokar som bankar kuken med spade. Och då blir ju effekten av porren lite tudelad liksom.

Av den ena sagan ställer sig pillen upp, av nästa kryper den ihop av inbillad smärta…

”Så träffade hon pojken, och han tryckte upp henne mot ladväggen och ’tog’ henne. Men så hängde det en lie uppå väggen, och det blev ett sådant skakande att den trillade ner, lien. Och den föll mitt mellan pojken och flickan och skar av pojkens pitt.”

Aaj!


6. Den lilla kaninen

17 oktober 2006

Jag samlade ett tag på låtar om ponnyer. Det finns fler än du tror. Jag fick idén från mellanversen i Princes ”Alphabet St.” där texten går ”U jerk your body like a horny pony would”. Djur är ju hur snuskiga som helst och jag funderade jättemycket på kåta små ponnyhästars rörelsemönster.

Douin de Lavesne skrev på 1200-talet om en mycket speciell liten kanin, en underbar liten filur som vet precis vad som behövs. ”Ensam tupp i hönsgården” heter texten som i originalversion är på mycket vacker vers, men i den svenska antologin "Upplagd för kärlek" från 1955 har pikaresken översatts till vanlig prosa. Men den handlar alltså inte om tuppar och hönor, bara om en gullig liten kanin…

I berättelsen möter vi Trubert, en ung herde som hamnat i trubbel och jagas av hertigen. I sitt hus djupt inne i Zwiebelbruckskogen blir han omringad av hertigen och hans trettio män. Men han lurar dem genom att klä ut sig till kvinna och blir därför bortförd till hertigens slott. Där tas han om hand av jungfrurna och hertigens dotter Rose. På natten sover han med henne och de andra brudarna som glada och ovetande klär av sig nakna – han kan naturligtvis inte krypa ner förrän ljusen är släckta.

Kåt är han och Rose märker detta mot sitt lår:

"Vad är det där, säg mig det?" "Det är en liten kanin, visserligen ganska liten, men mycket söt." "Vad gör ni med den?" "Åh, jag sticker då och då in den i skötet. Det känns så skönt." "Men kan den inte få komma in i mitt också?"

Så blir det ljuvligt kaninpipp när fulingen Trubert lurar oskulden Rose. Och ingen är missnöjd:

"Väninna, säger Rose, nu är det som det skall vara, aldrig har jag haft det så skönt. Fortsätt bara. Jag tycker väldigt bra om det. Ju fortare det rör sig, desto bättre behagar det mig."


5. Kvarglömda trosor

17 maj 2006

I ett år satt jag på min kammare på Vårgatan, tjejerna kom och gick; glömde sina trosor med flit hos mig medan jag skrev och skrafsade ihop min c-uppsats i litteraturvetenskap. Den handlade om Italo Calvino och hans ”Om en vinternatt en resande”. Kanske om jag inte varit så slampig att den blivit klar i tid och att den blivit bra på riktigt. En schysst idé slarvas så lätt bort bland outtröttliga fittor och högljudda orgasmer. De värdefulla uppslag jag dagen därpå ville följa upp kvävdes istället i kyssar och oändligt morgonsex.

Calvino är ball. Han leker när han skriver. Jag lekte istället för att skriva.

”Jag utförde denna delikata känselrekognosering inte enbart med hjälp av fingertopparna utan också genom att på lämpligast möjliga sätt låta min lem glida över hennes bröst i en lätt och kringgående smekning, eftersom den position vi råkat hamna i gynnade mötet mellan dessa våra olika erogena zoner och eftersom hon gav uttryck för sin uppskattning och sitt tillmötesgående genom att myndigt föra vägen. Det slumpar sig så att även min hud, längs hela lemmen och speciellt på den framskjutande del som utgör dess kulmen, har punkter och passager av en speciell känslighetsgrad som sträcker sig från det ytterst angenäma till det behagliga till det kittlande till det smärtsamma, precis som det finns punkter och passager som är tonlösa och stumma.”

ur Om en vinternatt en resande (1979) av Italo Calvino (1923-1985)

”Om en vinternatt en resande” är en ärkepostmodernistisk mix av metalitterära upptåg och finurliga flörtar med kioskromanerna. Jag tyckte att växlandet mellan ”högt” och ”lågt” påminde om en annan italienare; Giovanni Boccaccio som skrev ”Decamerone” på 1300-talet. Denna berömda novellsamling innehåller många erotiska och komiska berättelser.

En rätt så provocerande novell är den om fjortonåriga Alibech och eremiten Rustico. Den hånar prästernas celibat. Hon kommer till honom för att lära sig att i ensam meditation tjäna den Allsmäktige Guden. Istället faller han för sin svältfödda kåthet och bestämmer sig för att lura henne.

”Och när de nu stod på knä mittemot varandra – båda helt nakna – och Rustico tittade på henne, blev han naturligtvis änne mer het i kroppen, och av den stora åtrån inträdde köttets uppståndelse.”

Han tutar i henne att hans uppståndna snopp är djävulen och att hennes fitta är helvetet och så lär han henne att driva ner ”djävulen” i ”helvetet”, något hon till slut tycker så mycket om att han inte orkar hänga med i hennes takt.

”’Rustico, även om din djävul har fått sitt onda straff och inte längre besvärar dig, är det faktiskt så att nu är det mitt helvete som plågar mig; och därför vore du väldigt snäll om du hjälpte mig att dämpa raseriet som finns härinne i helvetet, precis som jag hjälpte dig med din djävul.’”

Att på detta sätt tjäna Gud är enligt författaren Boccaccio perfekt; Gud blir glad, vi blir glada medan vi tjänar honom och ”av detta tjänande kan sedan även andra goda ting följa”.

Utdrag ur Decamerone (ca 1348-1353) av Giovanni Boccaccio


4. Ligga i Lund

6 maj 2006

När jag läste vid universitetet i Lund träffade jag några tjejer som var precis lika barnsliga som jag när det gäller snusk och sexanspelningar i litteratur. Vi satt i vårt studierum och skvallrade om de andra kursarna eller fnissade åt bröstliknelserna i bibelns Höga Visan och åt hororna som fes renässanspoeten Villon i huvudet.

De skojade om vad de ville göra med en av föreläsarna som var sexigt virrig, alltid rufsig i håret och typen som lätt kunde knulla runt med sina studentskor. Det skrattade vi mycket åt – och sen knullade han runt – med den vampigaste akademikergroupien i klassen.

På en av de rödvinsindränkta kursfesterna stoppade han ner sin ring i fickan och morgonen efter såg vi henne på väg hem i samma kläder som på festen. Henne beundrade vi mycket. Hon hade alltid tjockt rött läppstift, putmun och urringning som distraherade. Åh, vad vi var förtjusta i hennes putmun! Men vår flumföreläsare kändes smutsig efter sitt snedsteg. Vi tyckte inte lika mycket om hur hans pennor hela tiden trillade ur kavajfickan.

”Sen älskar vi. Hon släpper ut en fjärt så mäktig, svullen och förgiftat rå. Hon tar min topp som reser på sig tvärt. Då skrattar hon och kallar mig Gogo. Sen snarkar vi i fyllan båda två. Hon vaknar upp när hon får magbesvär och lägger sig på mig så stor hon är. Jag kvider, platt och klämd liksom en lus. Jag blir fördärvad av Margots begär här i bordellen där vi håller hus.”

ur Balladen om tjocka Margot Francois Villon 1431 - dödsår okänt (övers. Axel Österberg)

”Vakna upp, du nordanvind, och kom, du sunnanvind, blås genom min lustgård, låt dess vällukt strömma ut. Må min vän komma till sin lustgård och äta dess ädla frukter.”

”Ja, din växt är som ett palmträds, och dina bröst liknar fruktklasar. Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar. Må dina bröst då vara mig som vinträdets klasar och doften av din andedräkt som äpplens doft och din mun som ljuvaste vin!”

ur Höga Visan, Bibeln


3. För långsam för utlösning

19 april 2006

I julas fick jag Jonas Indes och Martin Kellermans "Too Fast For Love" i födelsedagspresent. Det är en illustrerad reseskildring från USA som totalt överskuggas av den deprimerade författarens personliga nojor.

Slutet är ball när Inde runkar trots att han tar lyckopiller och typ har nedsatt sexualdrift. Så går han igenom alla sina tonårsknull i huvudet för att till sist kunna komma:

”Hon satt på mig, men hon red mig inte, jag lyfte henne upp och ner över ballen som en knulldocka. ’Åh Jesus vad skön du är’, kvitterviskade hon. Vilket härligt säg det var! ’JesusvadskönduärJesusvadskönduärJesusvadskönduär…’ Taja, taja, taja… FAN! BLI HÅRD DÅ, KUKEN!”

Kvitterviska – det måste vi alla göra mer!


2. Läxa i sex

6 april 2006

I högstadiet hade vi ”tvärvetenskapligt” temaarbete om sex . På svenskan, bilden och samhällskunskapen jobbade vår klass med uppsatser om fittor, aborter, pornografi och pedofili. Det var ju jävligt skönt att slippa biologibokens platta snack.

Jag samarbetade med en tjej och jag tror att vi egentligen var lite sugna på varandra – mycket praktiskt när vi satt och läste om sex… Hmm. Som jag minns det handlade vårt arbete om allt som inte passade in i heteronormen. Inte särskilt PK att bunta ihop homosexualitet, voyeurism och pedofili men det kanske var det som var vår poäng.

Några av killarna i klassen arbetade med porr, tecknad porr av Milo Manara som de hittat i nån tidning. Jag minns en luftballong och nåt inbrott där nån stal en kamera. Och så knullade de hela tiden. Alla tjejerna i hans serier är megasnygga, ständigt kåta och deras kläder halkar liksom hela tiden av…

Vi fattade aldrig hur men killarna hade snackat sig till att typ sitta och kalkera serierna för sitt arbete. Det var bara en fet stor ursäkt för att få dregla över Manaras mycket naturalistiska mjukporr och gnida sina svullna snoppar mot skolbänkarnas undersida.


1. Att slita tantsnuskböcker

29 mars 2006

Jag var tillsammans med en underbar tjej, vi var 16 år, hon tog min oskuld. Hon hade en hylla full av Sagan om Isfolket – serien på 47 pocketböcker skrivna av Margit Sandemo. En söndagmorgon låg jag och bläddrade i en av dom och upptäckte en lång tillgjord knullskildring. Min tjej läste mjukporr! Jag tyckte det var skitball och var tvungen att reta henne massor för det.

Men hon visste inte att jag också läste tantsnusk. Fram till att hon och jag började göra barn utan att göra barn läste jag om och om igen några passager i Grottbjörnens folk-trilogin av Jean M Auel. Det är tjocka fåniga böcker om cromagnonkvinnan Ayla och hennes liv. Tydligen slickade dom klittor och knullade doggy style även på den tiden.

Sidorna jag gillade blev efterhand lite väl lästa, så att säga… Det syntes att nån gick och tummade på samma ställe om och om igen. Jag var hela tiden rädd för att mina föräldrar som ägde böckerna skulle misstänka nåt. Som om dom gick runt och kontrollerade – löjliga tonårsnoja! Hur som helst tvingades jag ju byta uppkåtningslektyr och vad göra när bokhyllorna inte är fulla av meter efter meter av erotisk litteratur från 1300-talet och framåt? Skriva sin egen så klart!

Det funkade fint. Jag blev kåt av att fantisera ihop och skriva ner det, jag blev kåt av att läsa det också. Efterhand blev det fler och fler knullscener, handskrivna i ett kollegieblock, väldigt detaljrika och inte speciellt originella. Men jag skrev ju inte för att få bättre betyg på uppsatserna i högstadiet. Jag kommer ihåg att jag även ritade en del nakenstudier och sexpositioner med avsugningar, långt svallande hår och guppande bröst. Allt hamnade längst ner i byrålådan.

Men en dag upptäckte min flickvän kuvertet där jag samlat alltihop. Hon undrade nyfiket vad som var i. Jag fick panik! Löjliga tonårsnoja – hon fick inte se papperna! Vi brottades länge om pappersbunten och till sist när jag strategiskt gnidit henne mellan benen tillräckligt mycket kom hon på andra tankar.

Nu ångrar jag att jag inte vågade vara ärlig mot henne. Vi hade ju sex tillsammans – varför skulle jag inte kunna visa henne min hemmagjorda porr? Löjliga, men söta, lilla tonårsnoja!